Vilken plats har jag i bloggvärlden?

Ahhh *skriva av sig- tiiiime*. Jag undrar ibland vad folks om läser bloggar vill få ut av att läsa bloggar? Jag tror att åldern 12-20 är den största målgruppen som läser bloggar. De läser säkert hellre andra bloggar än min. För min blogg handlar inte om yta och dagens outfit som unga tjejer vill ha. Visst, jag lägger ut outfits ibland och jag shoppar ofta- men min blogg handlar om MIG, mitt liv, mina fram- och motgångar, och det kanske blir lite för tråkigt för en lite yngre tjej som inte tänker på samma sätt som jag. Och jag tror att många yngre gillar den typen av bloggar för att de inspireras och vill ha deras liv och se ut som “dem”.

Men om jag går till mig själv, jag är 27 år och följer FÅ bloggar. Jag följer faktiskt nästan bara häst-bloggar, för de är riktigt coola, drivna och starka tjejer med skinn på näsan som har ett liv som jag vill följa. Jag följer en intressant persons liv, jag måste vilja följa någons liv för att läsa en blogg. Och framförallt- jag vill se människan utvecklas! Jag är inte intresserad av modebloggar för jag bryr mig inte om deras liv, förstår ni? Jag vill få ut något av att läsa en blogg. Och gillar man mode- då finns de bästa modebloggarna här i Sverige, gillar man prylar och gulligull- ja då har vi Foki. Vi har en toppenbra blandning av bloggar. Och det är faktiskt något vi ska vara stolta över. Utomlands dör dom när de hör hur ofta vi bloggar. Där postar man ofta ett inlägg om dagen…max… här ska det postas typ 6 inlägg om dagen och tack vare att Sverige-bloggarna har en sån enorm läsarkrets så kan man nästan ha det som heltidsjobb.

Men rent business-mässigt så gör det inget om jag tappar lite läsare för att jag inte bloggar om dagens outfit varje dag längre, för huvudsaken är att ni litar på mig och känner att min blogg är trovärdig. Att ni gillar mig och det livet jag gått igenom, men framförallt försöker bygga upp på nytt. Jag struntar i om små-tjejer hatar mig och skvallerbloggar skriver elakt om mig. Såna som hänger där och kommenterar elakt om andra, om utseende och jämför folk är ändå inte värt något i mina ögon. Och helt ärligt, dagens outfit var aldrig min grej. Visst, jag har min stil och gillar att klä upp mig ibland, men det räcker där.

Men jag försöker liksom hitta min plats i bloggvärlden. Jag vill inte slåss om att få mer statistik eller få en större blogg, för det kommer jag inte. Utan de läsare jag har nu- de kommer stanna för alltid (tror jag). Och det är tryggt för mig och betyder väldigt mycket. Men vem är jag, och vad tillför min blogg? Jag försöker svara själv och printa ner det nu… Jag försöker yttra mig om mina åsikter i min blogg. Jag tycker (utan att skryta) att jag har vettiga åsikter och försöker lyfta dem. Jag är väldigt ärlig, är väldigt öppen med att skriva om hur jag mår och hur det är “bakom kulisserna” och försöker inte bygga om upp drömbild av mitt liv för att ni ska tycka mitt liv är coolt.

Jag talar för en stor målgrupp, det är många utbrända och utmattade människor i Sverige idag. Det är som “dagens pest” kan man säga. var och varannan människa är inne och nosar på depression eller att vara utmattad. Och jag har fått en diagnos med en kraftig utmattningsdepression, och jag lyfter det. Jag delar med mig av motgångar och hur jag tar mig ur dom. Ibland blir jag så trött på min “sjukdom” att jag inte väljer att skriva om det. Jag är modig, men även solen har sina fläckar, och jag ska i ärlighetens namn skriva att jag ibland skäms över att alltid vara så trött och dålig. Jag skäms faktiskt rätt ofta.

Något jag också vill förmedla i den här bloggen är kärlek. Kärlek mellan mig och mina djur och mellan mina nära och kära. Om saker som är viktigt i livet. Och ni som är väldigt unga tycker säkert att jag låter gammal som mossa, men ni som har förstått lite mer vad livet går ut på- ni förstår. Det handlar om att finna lugn och harmoni i livet, att veta vad som egentligen gör en lycklig. Att veta vad som betyder något. Och jag försöker peppa och stötta er. Till att bli bättre människor, bättre individer och medmänniskor. Eller det är mitt mål iallafall.

Så kan det vara min plats i bloggvärlden, eller plats och plats- min nisch? Jag menar, många på topplistan har alla de yngre läsarna, en del har rena modebloggar, en del har mamma-bloggar. Och de yngre bloggarn har nog läsare från 12-22 år, och jag tror faktiskt att min genomsnittliga målgrupp är mellan 22-32 år. Jag vet att mitt annonsbolag gillar att jag hamnar i mitten där nånstans, för det är svårare att täcka den målgruppen, så jag är skitstolt att jag gör det

Det här är ett väldigt luddigt inlägg. Men jag skriver som vanligt bara av mig. Jag tänker aldrig börja mobba eller provocera för att få fler läsare. För jag älskar de läsare jag har. NI är viktigast för mig och känns som mitt stöd och mina vänner. Jag säger inte tillräckligt ofta att jag uppskattar så mycket att ha den här bloggen. Det känns som ett “tack” inte räcker. Det känns på nått sätt så falskt och klyschigt, jag tjänar pengar på det här. Då kan det väl inte finnas en annan sida? men faktum var att jag bloggade flera år innan jag började tjäna pengar, och jag skulle fortsätta även om jag inte tjänade pengar.

Jag UPPSKATTAR verkligen att jag har fått den här chansen att driva en stor blogg (eller till och med två stycken…) Jag kan försöka lyfta mina åsikter och visa vad jag tycker är viktigt i livet. Jag försöker få folk att må bra och se vad de har. För öppnar man ögonen så finns det säkert mer än vad man anar som är viktigt för er. ♥

2013-05-17 22:09 - Allmänt, Tyra tycker till, Tyras coaching /Utbrändhet och vägen tillbaka

68 kommentarer

Jag tycker inte att skattetabellen är rättvis i Sverige

Hej, måste bara börja med att säga vad fort tiden går, eller hur? Jag har snart varit på den här gården i ett år. Ett år har gått otroligt fort. Många som trodde jag blivit galen och fattade inte vad jag höll på med när jag flyttade hit. Men jag älskar det och jag får bara mersmak. Vi får se vart framtiden tar mig, min dröm är som ni vet en egen gård. Men det går inte jättebra att spara ihop till handpenning när Skatteverket tar allt. Fan alltså så sjukt det är. Jag tycker det är bra till en viss del, men man kan ju inte tjäna pengar här i Sverige. Förstår att folk börjar fula sig och startar företag i andra länder och sköter sitt bolag där igenom, för man kan ju inte bli rik här. Missförstå mig rätt men det är klart man öppnar ett bolag i te x Zyrich när det knappt är nån skatt där och det är lätt att göra det och komma undan skatten. Jag skulle aldrig våga göra det, men jag förstår ändå alla som gör det (och det är mååånga som startar bolag i andra länder)…

Tjänar man massa pengar så ska man betala in ungeför 50 % i skatt. Jämfört med en som tjänar 10 000 kr i månaden och har cirka 30% i skatt, de ska betala in cirka 3300 kr i skatt. Om jag tjänar 100 000 kr och skulle ha 30 % i skatt så skulle det ändå bli 33 000 kr. Betydligt mer, typ 30 000 kr mer att “bidra” med till staten än den som tjänar 10 000 kr. Så kunde vi inte få ha samma skattetabell? Det här är min åsikt. Jag är för att vi ska ha gratis sjukvård osv, men om de som styrde Sverige kunde lägga pengar på rätt saker så skulle det gå ändå.

Jag skänker gärna pengar och gör allt jag kan för att hjälpa till, det vet ni. Men om ni sätter er in i den situation på de som har små företag, som jag, men som ändå tjänar en del pengar så är det helt hopplöst. Tycker bara det är tråkigt när man tänkt börja spara och sliter arslet av sig, och så kommer ett brev från skatteverket att man ska betala in 106 000 kr för 3 månader. Tänk er på ett år, det är över 400 000 kr på ett enda år. Nästan en handpenning till en gård…

Berätta er åsikt vad ni tycker? Tycker ni att det är rättvist att de som omsätter mer ska betala in 20% mer i skatt? Jag tycker det är orättvist, men jag respekterar allas åsikter så jag hoppas det inte blir ett slagfält i kommentarsfältet utan att vi kan diskutera. Kram

2013-05-14 09:05 - Allmänt, Tyra tycker till

186 kommentarer

Tankar och funderingar här

Hej, skrev nyss om lite tankar och funderingar på tyrashästar.se. Jag fick en smäll igår och fick näsblod under min ritt, och utgick. Jag hade blod i hela ansiktet och skrev att jag inte ville hoppa en bana med blod överallt. Inte så kul med läsare som är där och fotar och filmar. Fick en rejäl smäll och blev även lite yr. Då skriver man att jag är för utseendefixerad osv. Man slutar fan aldrig förvånas. Alltid är det nått. Men jag är så pass van. Ibland undrar jag hur en “vanlig” människa skulle orka med mitt liv.

Får ofta kommentarer från läsare som läser mina kommentarer och underar hur jag orkar? De skriver att de aldrig orkat en enda dag. Och det är faktiskt så. Många hade nog inte det. Därför gillar jag bloggare för alla som har kända bloggar måste vara extremt starka och ha mycket skinn på näsan. Även om de provocerar och har puckade åsikter så är de ändå starka, det kan ingen ta ifrån dem. Aja, idag har jag haft min första fantastiska måndag på länge. Vaknade imorse med dunkande huvudvärk och ont i hela kroppen. Min stukade fot var dubbelt så svullen eftersom jag trampade snett TVÅ gånger igår. Jävla klantarsel. Men sen kom som sagt Linn och kids hit och förgyllde dagen Helt underbart att umgås med dem!

Just nu känns mitt liv lite wierd. Jag vet inte vad jag ska ta mig till med vissa saker. Men jag hoppas att det faller ner en liten ängel från himlen och berättar för mig hur jag ska göra. Och framförallt VAD jag ska göra. Men det behöver jag inte tänka på nu. Det finns inga måsten för mig just nu. Vi hörs sen, bjuder på en bild från efter tävlingen. Fan, jag har haft näsblog några gånger i mitt liv av stress, men har aldrig fått det av en smäll…. Läskigt! Det är ok att jag själv lägger ut en bild, men jag gillar inte att inte ha kontroll och att det cirklulerar omkring massa bilder på mig. På en häst med massa blod i fejjat. Haha..

2013-05-13 18:01 - Allmänt, Ridning, Tyra tycker till

25 kommentarer

Man blir inte äldre, man blir bara klokare…

Yes, jag kom på det igår! Vad går livet ut på egentligen? Åldernojor, dödsångest- varför? Jag är idag 27 år. Visst, hela jag ryser när jag tänker på att jag snart är 30 jävla år. Men vet ni vad som är underbart? Att jag aldrig hade velat vrida tillbaka tiden! Man blir bara klokare med åren, och för 10 år sen (till och med 5 år sedan) så visste jag inte vad jag ville, jag var vilsen, jag förstod inte vad som var viktigt i livet. I och med att man blir äldre så blir det lättare att förstå VAD som är viktigt. När man är yngre så är utseende, yta och att synas något bland det viktigaste i livet. Man är mer ledsen över ett par platta bröst eller en stor näsa än att man ska dö nån gång.

Men Kissie-tjejerna växer upp, det gör vi alla. Den enda skillnaden är att vi som är äldre kan sitta och le åt de yngre tjejerna som går igenom den perioden som vi också gick igenom. Jag har varit där, och man kanske inte kan räkna med att de ska förstå eller kunna tillrättavisa sina åsikter- för de är unga och alla vi går igenom den perioden. Och de kommer förmodligen tänka “fan vad patetisk jag var”. Det är därför det är så läskigt med att lägga upp sitt liv på bloggen när man är i den åldern- för ALLT finns kvar i cyberspace. Tacka gudarna för att bloggar inte fanns när jag var 17 bast!

Vet inte var jag vill komma…förmodligen det att man ska sluta noja. Vi vet att vi kommer dö en vacker dag. Men det är ju fan värre för dom som lever kvar på jorden? När man dör känner man ingenting. Man vet inte ens om att man dör! Så brukar jag tänka, det tröstar lite. Att man inte ens vet om det. Man somnar bara in, det är precis som att somna…man vet inte att man somnar.

Så nu slutar vi noja och börjar njuta av den här freakin awesome saken som kallas för LIVET!

2013-05-11 13:20 - Allmänt, Tyra tycker till, Tyras coaching /Utbrändhet och vägen tillbaka

25 kommentarer

Svartsjuka

Det är alltid roligt att skriva om saker ni har åsikter om, svartsjuka är också ett ämne som kan vara känsligt men viktigt att ta upp.

Vart går gränsen här om vad som är okej och inte?

Vad är svartsjuka?

Svartsjuka uppstår när man känner att en värdefull relation hotas av en rival, antingen inbillade eller verkliga. Det finns många former av svartsjuka t.ex, syskon svartsjuka, avundsjuka i relationen, svartsjuka gentemot familj och vänner, till kollegor och chefer.Det är svårt att definiera svartsjuka eftersom det är en komplex känsla som vänder om och kommer till uttryck på många olika sätt, t.ex. genom ilska, ångest, sorg ensamhet osv. Svartsjuka visar sig både känslomässigt och beteendemässigt men eftersom både tankar, känslor och handlingar är olika från individ till individ, är det nästan omöjligt att göra en entydig definition av svartsjuka.

Svartsjuka finns nog i alla förhållanden, i större och mindre doser. Jag tror att vi alla bär på svartsjuka, behöver inte enbart vara i ett förhållande men det är det jag kommer ta upp idag. När svartsjukan går för långt. Liten dos kan nog vara bra, för det visar att man bryr sig och är rädd om det man har. Tyvärr i många fall så kan extrem svartsjuka förstöra många förhållanden då det tills slut blir ohållbart.

Hur många av er har någon gång kollat era partners sms i smyg? Jag tror att de flesta faktiskt har gjort det någon gång. Är det egentligen okej att göra det eller är det att gå över gränsen? Delade meningar om det där, vissa par tycker det är naturligt att läsa varandras sms och mail medan andra vi hålla sånt för sig själv. Jag kan erkänna, att jag bara gjort det en enda gång, och det var när jag såg att min dåvarande kille som var otrogen med en av mina föredetta kompisar fick ett sms av henne. Jag såg hennes namn på mobilen när det pep till, och hela jag stelnade till. Han låg och sov så jag kollade. Det var självklart som jag trodde. Det stod typ “Saknar dig…”.

Men annars så har jag faktiskt aldrig smygläst sms, men jag tror nog att det har att göra med att jag litat på de jag varit tillsammans med. Förstår om man kollar när man inte känner tillit, det var ju så det var med mig när jag kollade. Då kanske man ska ställa sig frågan innan, varför litar jag inte på min kille? Ta upp det med honom när ni är sams och befinner er i en lugn situation. Då kanske man kan lösa det innan det går så långt att man läser sms…

Jag tror som sagt att rätt många läser smsen i smyg men det behöver heller betyda att man inte litar på sin partner, man vill läsa av ren nyfikenhet. Sen finns det såklart dem som läser för att förtroendet inte finns där. Mobilen är något av det privataste man kan ha, så att läsa andras sms kan nästan vara lika illa som att läsa någons dagbok tycker jag. Mina tjejkompisar skriver meddelande som bara är menat för att jag ska läsa, saker de går igenom eller problem kanske. Klart att dem inte vill att min partner sen ska läsa det, eller någon annan heller för den delen. Sms som skickas till din mobil är bara till för dig att läsa, ingen annan.

Att läsa sin partners mobil kan tyckas vara det minsta problemet när svartsjukan tar över. När man konstant måste meddela sin partner vart man är eller vilka man umgås med, ja då har det gått för långt! Varningsklockorna borde böra ringa då. Eller att sin partner inte tillåter en att träffa sina vänner eller familj, då är det dags att börja packa väskan och dra.

Vi lever på 2013-talet, tjejer och killar kan vara vänner och umgås utan att ha känslor för varandra utan att det skulle vara konstigt. Börjar din partner ställa krav om vilka du får träffa och inte så borde man packa väskan som sagt. Gör man inte det så är det upp till dig att sätta ner foten och göra klart för honom/henne att du inte accepterar det beteendet. Låt er aldrig styras av en annan människa.

Avslutar med en fråga: Läser du din killes/tjejs sms i smyg? Har du gjort det nån gång?

2013-05-08 18:20 - Allmänt, Tyra tycker till

60 kommentarer

Otrohet

Tänkte ta upp ett känsligt ämne idag, otrohet. Kan man förlåta?

Jag skulle aldrig kunna förlåta en otrohet, hur ska man kunna bygga upp ett förtroende i ett förhållande igen och känna tillit? Personen som är otrogen väljer att svika sin partner på värsta tänkbara sätt, det finns inga bra anledningar eller ursäkter för sveket är lika stort oavsett. Mår man dåligt i ett förhållande, gör då slut innan du väljer att vända sig till en annan. Det är stor skillnad att tänka tanken och faktiskt utföra handlingen.

Vart går gränsen vid otrohet? räcker det att man flörtar med andra eller behöver det gå längre?

Vad jag alltid funderat över är varför personen utanför åker på skulden? Din partner väljer att vara med någon annan och då är det den personen som är problemet, partnern är oftast den personen som blir förlåten först. Är inte det väldigt konstigt? Det är inte killen eller tjejen som sin partner väljer att vara med som är involverad i ett förhållande, det är inte den personen som har förpliktelser till någon annan person. Så varför är det oftast den personen som får mest skit? Jag säger inte att det är okej, men det är fortfarande personen i förhållandet som är den största boven. Självklart så är det lättare att hata en person man antagligen inte känner men borde man inte tänka ett steg längre i detta? Det är inte dig den utomstående har ett förhållande med. Många gånger vet säkert inte ens att killen eller tjejen man möter ute har ett förhållande, hur ska man veta om det inte sägs? De som vet om att personen man väljer att vara med är i ett förhållande finns det säkert känslor med i bilden. Ingen vill medvetet såra en annan människa.. hoppas jag.

Hur skulle ni göra? Personen du är kär i vilseleder dig trots att hon/han är i ett förhållande. Du tror att det finns en chans mellan er. Skulle du sätta dina egna känslor åt sidan för en person du antagligen inte har en relation till? Personen du är kär i är tillsammans med någon annan men visar ändå att det finns en chans mellan er, skulle ni satsa och köra? Jag förstår att många tycker att man ska visa respekt, men när är det okej att sätta sina känslor och lycka före någon annan?

Jag har fått lära mig att man alltid ska behandla andra så som man själv vill bli behandlad men att samtidigt alltid sätta sig själv först i alla lägen. The one and only kanske står framför dig, är det då värt att sätta sin egna lycka åt sidan för en person man inte känner? Jag har själv träffat en kille väldigt länge för väldigt länge sen, som jag visste hade flickvän. Det var förstå sjukt jobbigt för mig, men hela tiden trodde jag att han skulle göra slut med henne. Men när han tillslut var med mig för att sedan säga till mig att han var tvungen att gå för att hans tjej är på väg hem. Då förvandlades mina känslor till äckel. Såna svin är inte värda ett skit! Så ni som tänkte som jag- De kommer förmodligen aldrig göra slut med sina tjej, och då är du värd en bättre kille. Och helt ärligt, vad är det för sätt att träffas på då? Tror ni inte att han skulle kunna göra samma sak mot dig? Visst en gång är ingen gång. Men fler agångerotrogen, alltid otrogen, det tror jag…

Åter igen, de flesta glömmer här att det är personen i förhållandet som väljer att svika sin partner, inte den utomstående.

Jag tror inte man kan bygga upp ett nytt förhållande efter en otrohet. Vad är det som säger att hon/han inte kan göra det igen? Har man kärlek och respekt för sin partner vänder man sig inte till någon annan, så enkelt är det. Men jag ska inte säga inte, för det finns de som faktiskt får ett bättre förhållande efter en otrohet. Men alla är olika. Jag köper inte det här “Jag var otrogen för att testa hur kär jag är i min kille/tjej”…. Jag har även varit tillsammans med en kille som kysste en tjej som jag var kompis med innan. Jag var en idiot, jag förlät honom före henne. Hatade henne. Men nu när man tänker efter så är det ju sjukt. Vi blev ihop igen, försökte…men vid varje bråk tog jag upp “henne” och situationen, jag kunde bara inte släppa det. Tillslut tog det slut. Det var för att jag aldrig kunde få tillbaka tilliten till honom…

Jag hoppas att alla finner styrkan och inser att man förtjänar så mycket bättre än någon som är eller har varit otrogen mot dig, du är värd någon som visar dig den respekten du förtjänar. Sätt alltid dig själv främst och visa att den viktigaste personen i ditt liv är DU.

2013-05-07 17:42 - Allmänt, Tyra tycker till

65 kommentarer

Mina framtidsdrömmar

Nu ska jag vara ärligt, ibland är jag livrädd för vad jag skulle göra utan bloggen? Jag har faktiskt bloggat sedan jag var 17 år gammal, alltså i 10 år. 10 år, förstår ni hur länge det är? De senaste 5 åren har jag bloggat på en professionell nivår eller vad man ska säga. Då har jag tjänat pengar på bloggen som jag har kunnat överleva på varje månad. Jag började att tjäna pengar på bloggen innan VeckoRevyn, men det var väl på VR som det slog till för mig.

Och tänk er att blogga varje dag, varje kväll och varje helg i flera år? Det känns helt sjukt att tänka vad jag skulle göra utan bloggen. Vem är jag då? Bloggen är en otroligt stor del av mitt liv. Jag vet helt ärligt inte riktigt varför min blogg är så stor just nu. Visst att jag tycker att jag är en genuin människa, jag är ärlig, öppen och står med fötterna på jorden- men det gör ju så många andra? Jag blir faktiskt chockad över att tänka på det, för det känns overkligt.

Förr kanske jag skrev mer roliga saker, gjorde fler roligare grejer, det var event och fester. Nu lever jag ett helt annat liv på landet med mina djur. Det är coolt att ni ändå stannat kvar trots det. Jag känner mig verkligen klokare, jag känner mig så sjukt mycket klokare och kan inte fatta allt jag gått igenom i livet för att bli den jag är idag.

Jag är faktiskt stolt över mig själv att jag hamnade där jag är idag. Jag har hittat mig själv, även om jag inte är helt normalt frisk så har jag hittat mig själv, vem jag är, vad jag vill och vad jag har för mål. Mitt stora mål nu är att spara och tjäna ihop till handpenningen till en egen gård. Jag ska göra ALLT jag kan för det. På min egna gård sen ska jag leva mitt drömliv, jag ska köpa in och sälja fina hästar, jag ska ha en pool, en fin utebana, en stor altan, jazuzzi, maaaasssoooorrrr av djur, en katt-uppfödning, ett världens finaste kontor. Man ska ju ha drömmar och mål eller hur? Jag ska bo där med mina fantastiska tjejer som jobbar här, med min pojkvän och jag vill ha barn nån gång. Mina vänner och min familj ska komma och hälsa på ofta och ha kul hos mig <3

Jag älskar mina drömmar just nu, drömmarna handlar för en gångs skull om ett personligt mål, inte företagande.

2013-04-30 13:06 - Allmänt, Tyra tycker till

18 kommentarer

Ett inlägg för anhöriga

Ibland dyker det upp frågor om hur mina anhöriga reagerade när jag blev sjuk. Tänkte skriva ett inlägg om vad jag har lärt mig på vägen då det egentligen inte finns något bra svar på den frågan eftersom alla reagerade olika.

Ju mer tiden går inser man att man inte kan kräva att andra ska förstå, det är helt omöjligt att i sin vildaste fantasi ens förstå lite hur det är att leva med depression, utbrändhet eller panikångest. Har du själv haft panik någon gång? dubbla det med 20 gånger så vet ni hur det känns att ha panikångest.

Man kan inte kräva förståelse, men man kan kräva respekt. Det är här jag tycker många faller för respekten finns inte där. Varför har jag frågat mig många gånger men aldrig kommit fram till något bra svar, det kan säkert bero på okunskap? Man vet helt enkelt för lite och som Frida skrev i ett annat inlägg så tror sig många kunna relatera till sjukdomen då de själv någon gång mått dåligt över något. Många kan helt enkelt inte skilja på att må dåligt och en sjukdom. Att må dåligt över att bli dumpad, förlora någon man älskar eller något annat hör till livets gång, det är saker alla får uppleva. Att ha depression eller vara utbränd är en folksjukdom, en allvarlig sådan som kan få fruktansvärda konsekvenser om man inte få hjälp i tid.

Föreställ er själva att en dag vakna upp och hela ens verklighet har rasat samman, personer som stirrar tillbaka på dig i spegeln är en främling. Man vet varken ut eller in och man måste i stort sett lägga hela sitt liv i någon annans händer för att överleva. Det kan vara i en läkares händer, en mor eller kanske en partner. Det är inte många som har styrkan att ta sig igenom det själv, man behöver stöd från sina närmaste. Sina nära och käras hjälp blir lika viktig som mediciner och pyskologer, om inte viktigare.

Det är okej att som anhörig bli rädd över situationen, bli rädd över att se någon man tycker om må väldigt dåligt. Men det är fortfarande inte okej att bara strunta i den sjuka bara för att man inte vet hur man ska bete sig, tänk om alla skulle tänka så? Det räcker att ni visar att ni finns där, det värsta ni kan göra är att dra er undan. Det är nu ens vänner och familj sätts på prov, på riktigt. Man märker ganska snabbt vilka som får godkänt och inte, tyvärr är siffran där alldeles för låg.. Jag har förlorat personer på vägen som en gång var viktiga för mig, men samtidigt har dessa personen visat för mig att de inte finns där när det väl gäller och då kan det lika gärna vara för min del.

Det kommer även en och annan klantig kommentar om hur andra tycker man ska vara och “man va roligare förr”. Ja, jag va kanske roligare förr, men då var jag också frisk och kunde göra allt som man normalt kan göra. Det är inte min verklighet längre, men det är en verklighet jag kämpar varje dag över att få tillbaka. En vacker dag kommer jag nå mitt mål och jag är på god väg.

Vad jag vill säga med detta inlägg är att jag hoppas fler kan visa respekt för sjukdomen och ta det för vad det är. Kanske låter hårt, men det är fortfarande inte ni som behöver leva med skiten, ni behöver bara finnas där som stöd. Det kan ta några månader, det kan ta flera år, det kan finnas där livet ut. Ge det den tiden som behövs, gör det inte för stort men gör det inte för litet heller. Det kan räcka med ett sms, ett kort.. ja vad som helst som visar att ni bryr er. Det behöver inte vara svårare än så.

Jag förstår mycket väl att det även tar otroligt hårt på sina anhöriga att behöva se sitt barn, pappa eller kanske vän försvinna framför sina ögon. Ditt jobb blir att försöka hitta ditt barn, din pappa eller din vän igen, att visa dem den rätta vägen tillbaka. Kontakta läkare, fråga om råd vad du kan göra, alla är vi olika och behöver hjälp på olika sätt så det gäller att hitta det som funkar för just dig.

Det går knappt förklara för någon annan hur man mår inombords, närmaste man kan komma till svar när man får frågan”hur känns det?” Det känns som att man sakta dör inombords. Hur hade du velat att dina anhöriga skulle reagera?

2013-04-29 15:06 - Allmänt, Tyra tycker till, Tyras coaching /Utbrändhet och vägen tillbaka

33 kommentarer

JAG BUGAR OCH BOCKAR

Det här var det SJUKASTE jag varit med om i hela mitt liv! Jag kan också meddela att det här var det roligaste jag gjort i hela mitt liv. Finner verkligen inga ord. TACK ALLA som hejat, stöttat och peppat- det här kommer jag kunna leva på i hela mitt liv!

Tack H&M för den här succén, tack världens bästa Peder som är så jäkla cool och duktig! Och tack alla som är med mig och jobbar, mitt underbara team- John, Elina, Sophie, Linn och Sandra- som dessutom varit världens bästa hästskötare! Min älskade pojkvän som kom ner och stöttade mig. För att inte tala om alla coola grymma bloggare <3 <3 Frida vi saknade dig! Jag älskar er!

Och det sista- JAG ÄLSKAR ER LÄSARE!!! Tack! Jag hoppas ni njöt av showen, jag vet inte vad som hände, haha. Ni som inte såg, det blev lika och det avgjordes av att jag och Linn skulle hoppa en bana eftersom det var jämt. Och jag REV första hindret på 30 cm, haha är det ens möjligt! Sen gjorde jag det som man bara drömmer om (mardröm)- jag ramlade! Haha…men jag gick ner och bugade istället…. man får lov att inte vara rädd för att bjuda på sig. Det är inte många som gjort en vurpa mitt i Scandinavium med fullsatt publik, haha…

Filmer och bilder kommer imorgon från hela showen, läsarträffar, och allt!

Vet ni vad det coolaste var? Att det var flera backstage som var i chock, de sa att de aldrig hört sånt här jubel av publiken förut…! är inte det helt sjukt? Det var heeeelt sjuk, jag trodde helt ärligt jag skulle dö, det kändes som taket skulle lyfta! (Dö av lycka)

Hoppas ni märker hur lycklig jag är, Love you!

Världens bästa publik!

Världens bästa häst <3

En bild säger mer än tusen ord. Världens bästa hejarklack, det var HELT sjukt. Aldrig hört en bättre publik!

Jag och Peder vann bästa styling, och ni förstår varför kanske? Haha…

2013-04-26 23:48 - Allmänt, Ridning, Star Rider, Tyra i media, Tyra tycker till, Tyras Egohörna

17 kommentarer

KNÄCKT

Vet inte vad jag ska skriva… känner mig helt knäckt. Inte nog med att jag kräkts flera gånger idag och känner mig febrig, så tänker jag bara gå ner en sväng i stallet och gå en promenad med min häst- och så ballar allt ur! Jag blev varnad för att driva inackorderingsstall av alla jag känner. När jag säger att jag gör det så bara skrattar folk. Innan visste jag inte vad de menade riktigt. Alla som är i hästbranschen vet vad jag pratar när man säger att hästmänniskor kan vara bland det värsta som finns.

Idag har det helt och håller eskalerat här i stallet. Jag kan säga at av ALLT jag gjort i mitt liv, och ni vet nog allt jag gjort, så är det här det tuffaste jag någonsin gjort. Jag har varit utsatt flera gånger i olika sammanhang. Uthängd i tidningar och bloggar- men jag har aldrig i närheten känt mig så arg och förnedrad som jag gjorde idag. Det finns verkligen vissa människor som inte har någon sorts verklighetsuppfattning. Deras liv går ut på att gnälla, vara arga, ljuga och sprida dålig energi.

Jag har stort tålamod och vill verkligen att det ska fungera, och det går lååång tid innan jag säger ifrån. Men idag brast det på alla håll och kanter. Att få slängt i ansiktet hur dåligt skött allt är, vad fel allt är, hur allt jag gjort är fel, hur missnöjda de är mm är bland det sjukaste jag varit med om. Av människor som bidragit till otroligt mycket negativ energi! Att jag inte följde min magkänsla och folks varningar från början!

Jag är så in i helvetes naiv när det gäller såna här saker och därför hatar jag mig själv just nu. Jag är otroligt känslig och engagerad. Och jag har mina hästar på den här gården. Jag skulle aldrig i mitt liv utsätta mina hästar eller någon annans hästar för fara.

Jag kom från 8 års uppehåll och har aldrig riktigt förstått hur dagens häst-samhälle fungerar. När jag själv stått i stall, på Östermalm och Drottningholm så har jag aldrig ifrågasatt ledarnas kunskap eller deras trovärdighet. Om de låter nån ha praktik eller jobba så litar jag på att de fixar det. Jag är väldigt lättsam med mina hästar- trots att de är värda enormt mycket pengar och är fina hästar. Det spelar ingen roll, men ändå. Jag har aldrig klagat på att någon ska sköta mina hästar, vem som fodrar eller tar in. Dario har rymt några gånger, Joe fick fel mat och massa saker inträffade- men det är den mänskliga faktorn! Jag skulle aldrig i mitt liv ringa och skälla ut någon eller hota med att stämma min personal för att hästen kom in för sent.

De som har kontrakt här just NU gillar jag jäkligt mycket. Men det har skett en del ändingar nu vilket känns jävligt skönt. För det jag har fått gå igenom är inte okej. Får pepp av andra i stallet och av de som jobbar med verksamheten att jag inte ska bry mig och att de har varit med om värre hästmänniskor. Men jag kan ändå inte fatta? Jag är så chockad över hur folk kan bete sig!

Jag är så förbannad att jag kokar, det ska jag inte heller säga. Folk tror att de kan bete sig hur som helst för att de betalar för att stå här. Sen får jag höra att jag och före detta stallchefen skällde ut en tjej när vi hade ett lugnt samtal med henne och hennes mamma om att det inte är okej att skriva och svära på tränaren. Jag menar, man får ju fan skämmas ihjäl! Vi tar hit en A-tränare som blir utskälld av en av våra inackorderingar, för att hon hade en dålig dag!? Nu känner jag den här tränaren väldigt väl så han skakar på huvudet och fattar, men är det då konstigt att man tar ett prat med de iblandade efteråt? I lugn och ro följde jag med eftersom det varit så mycket strul förr, och vi tog ett lugnt snack. Nej, då går de och sprider ut att jag skällt ut dom?Sånt där skitsnack klarar jag verkligen inte och sånt vill jag vara väldigt långt ifrån.

Fy fan, som sagt. Jag är arg på mig själv att jag var så jävla naiv och trodde att man inte skulle stöta på såna här människor i sitt “egna” stall som min signat kontrakt med. Nej, jag ska lyssna på andra i framtiden och alltid gå på min magkänsla. Jag får tänka på alla nöjda kunder och alla trevliga kunder vi har och alla som står på kö för att vilja flytta in här. Ett stall är aldrig perfekt, det finns alltid saker osm händer eller saker som kan bli bättre. Men jag känner mig så jävla hjälplös när det inte är jag som jobbar med det men får ta all skit! Jag vet inte hur jag ska göra. Är lösningen att säga upp kontraktet för att bli av med det här? Det skulle vara sorgligt om det är så.

Jag skriver det här för att jag känner mig så jääääääävla orättvist behandlad. Jag har inte rätt till att göra vad jag vill på den här gården, bygga eller fixa vad jag vill. Hade det varit min egna gård så hade saker och ting gått väldigt annorlunda till. Jag önskade jag kunde vara lika hård som andra som är här och som peppar mig just nu, att bara lägga allt åt sidan och inte lägga energi. Och jag lägger inte energi på den här händelsen eller de människor som är inblandade, för de är inte värda något i mina ögon. Utan jag är mest chockad och ledsen över att jag var så naiv!

Jag vet att jag gör fel när jag lägger energin på det dåliga. Men statusen hos mig är inte bra, jag är (som ni vet) redan sjuk, och plus att jag har kräkts idag och har glömt mina tabletter- då blir man jäkla känslig. SÅ jag ber om ursäkt för det här inlägget om det är negativt- men jag vill ge er en inblick över hur det är för mig och vad jag går igenom ibland. Det är verkligen inte lätt. Jag är ingen bra ledare då jag är för känslig och inte kan vara rak och hård. Och jag låter all energi gå åt åt det här som hände nyss. Att jag går utanför min dörr för att gå med min häst och så händer det här! Asså jag finner inga ord.

NI vet allt om mina jobb, mina bloggar, klädmärket mm, men ni har alltid bara fått höra inackorderingsstallet också. Jag har aldrig tidigare nämnt hur det är att jobba med det eller vad det innebär. För det är absolut den verksamheten som kräver mest enrgi, tid och pengar det senaste året. Så jag tänkte att det var dags att berätta lite hur det är, i både mot och framgång. Jag har tidigare nämnt de bra delarna, men här är de dåliga.

Nej, nu ska det vara slut på det här. Nu har jag bara människor kvar som jag verkligen gillar och som sprider härlig energi och som är fantastiska människor. Jag ska fokusera på dem. Jag vet att saker och ting blir fel när kommunikationen blir fel, och det tar jag på mig. Men det innebär inte att man kan bete sig hur som helst och prata hur som helst.

Jag kanske skriver mer i framtiden, just nu är jag i chock och måste till apoteket. / En väldigt knäckt Tyra som egentligen borde vara skitglad över att den här veckan som jag längtat efter så mycket har kommit…!

2013-04-22 18:51 - Allmänt, Tyra tycker till

66 kommentarer