Okategoriserade

Hej tisdag!

Hej! Idag var det en tung dag att vakna upp till, men jag har mediterat och laddat för idag ska jag och styrelsen ses och diskutera framtid, göra en action review för framtiden och diskutera framtid. Igår var det exakt ett år sedan sen olyckan. Det var en tung dag. Det känns snarare som att det var för 2 månader sedan, allt är som en dimma och jag hamnar lite i chockfas när jag inser att jag inte varit i stallet eller ridit på ett helt år…tänkte skriva lite mer om det sen, men nu kom alla här och sitter och väntar, så jag publicerar detta och skriver mer sen istället. Kram

Jag försöker hela tiden träna på att vara POOSSIIITIIIIIIVVVVV! Sånt jävla tjat, men det är det allt handlar om. 10% av vad som händer och 90% om hur vi reagerar och agerar efter det.

Älskar det här virkade (?) setet från H&M. Köpte det på H&M i Kina faktiskt, och jag köpte faktiskt alla färger som fanns, delvis detta i aprikos/neon-ish, en turkos och en vit. Det var så billigt och verkligen ett tidlöst set som man aldrig kommer att tröttna på 🙂

Stor puss till er alla, till er som mailar och stöttar och peppar. You rock!

 

Ångest

Du är din största fiende så Lär dig att tänka mer positivt

God dag 😀 Är ni chockade över att jag bloggar såhär dags? Efter mitt sena inlägg igår? Hehe…jag med! Nä vars, men jag känner att jag vill dela med mig av lite tankar jag har om livet. Något som jag har upptäckt i mitt liv är att jag mår väldigt bra av att starta dagen med att läsa massor av peppande texter, böcker mm. Efter det så skriver jag i min lilla bok, och i den boken ska det endast vara positiva saker jag skriver om. Te x saker jag är tacksam för. Saker jag fick gjort igår. Om jag kände positiva känslor igår, exempelvis glädje, lycka, hopp, gnista, eller om jag skrattade igår. Så skriver jag upp situationen, vad som gjorde att jag kände mig lycklig mm. Att starta dagen med positiva tankar är något som verkligen hjälpt mig enormt mycket.

Minns ni mitt inlägg om att negativa tankar enbart är påhittade tankar av oss själva? Om inte, läs gärna det. Alla har kanske hört uttrycket om att man själv är sin största fiende yadadada…men har ni förstått den faktiska innebörden till att vi själva är våra största fiender? Jag tror iallafall att jag förstår det nu. Iom att vi tänker så otroligt mycket, tankar som vi själva hittat på, som vi varken har belägg för, vi har ingen fakta för det, utan det är våra tankar om oss själva, om situationen, som är skapade utefter vårt eget omdöme.

Jag är en expert på något som kallas för katastroftänk. Jag utgår ifrån att något dåligt kommer att hända. Eller svart eller vitt-tänkandet. Att om jag inte klarar av en enda sak, så finns det ingen gråskala- jag är värdelös på allt. Eller känslotänkande. Att jag tror att det jag känner är fakta. Eller varför inte när jag förstorar upp det som gått dåligt och förminskar allt som gått bra? Eller att jag personifierar allt, att allt handlar om mig och att det är mitt ansvar om det inte går vägen. Och hur många gånger har jag inte trott att jag är övermäktig och kan läsa andras tankar? Det kallas för tankeläsning i kbt-snack. Och självklart drar jag alltid en snabb analys om att eftersom det här hände så betyder det att hela jag är värdelös i allt jag gör, och det kallas för övergeneralisering. Att man ser ett mönster i det som hänt och sammanfattar en enda sak med allt allt är såhär hela tiden.

Jag blandar också ihop alla dessa tankefällor och då blir det kaos. För endast EN av dessa tankefällor är illa nog, tänk då att blanda ihop dom tillsammans!? Te x om jag gör något där en sak går dåligt. Då tänker jag att allt är åt helvete och att hela jag är värdelös = svart eller vitt-tänkande.  Självklart har många saker av det jag gjort gått bra, men jag sammanfattar ändå det som gick fel till att allt är kört = Förstoring och förminsknings-tänkande. Även om det har varit fler människor inblandade, haft lika stor del i ”jobbet” och haft sina ansvarsområden så är allt självklart mitt fel, det är jag som förlorade kontrollen, det är mitt ansvar och jag tar på mig precis allt om att det gick fel = personifieringstänk. Sen har jag byggt upp ett scenario om vad X eller Y tycker om mig när de sett mitt ”misslyckande”, shit vad de måste tycka jag är dålig och värdelös, nu sitter de säkert och snackar skit om mig så jag vågar absolut inte höra av mig till dom nu för jag skäms = tankeläsnings-tankar. Min ångest och min stress blir allt värre eftersom jag verkligen ”vet” att det jag tänker är sant = känslotänkande. Och på det så mår jag ännu sämre när jag nu insett att det här är ett mönster, att jag alltid misslyckas och att allt jag gör blir fel = övergeneraliserar tankarna. Och jag kommer aldrig våga testa något igen, för det kommer också gå åt skogen = katastrof-tänk.

Jag tror inte jag är ensam om det här. Tankar är det farligaste som finns. Och i mitt förra inlägg om tankar så skrev jag ju om det sjukaste av allt: DET ÄR BARA PÅHITTADE TANKAR SOM INTE ÄR SANNA!? Det är ju VI som tänker såhär, ingen annan. Och det värsta av allt är ju att hjärnan är smart, men inte så smart att den har en inbyggt lögndetektor i sig som kan avgöra om våra tankar är lögner eller sanna. Så hjärnan registrerar ju tanken som sanning. Och i sin tur skickar hjärnan vidare signaler till kroppen om: PANIIIIIIK… KATASTROOOF! Och det är det som gör att vi får ångest, hjärtklappning, svettningar, yrsel, värk, blir ledsen, stressar och mår rent ut sagt skit!

Så det här är förklaringen till varför vi själva är våra värsta fiender! För tänk hur jävla dåligt vi kan må pga av hur vi TÄNKER!? Alltså det är bara tankar, fattar ni!? Som det inte finns någon grund i, ingen fakta, inga bevis…? Och ni och jag som vet om hur dåligt man mår av dessa tankefällor, hur lätt det är att hamna i ett ekorrshjul och i en ond spiral pga negativa tankar (för det ÄR där mycket börjar) – tänk då hur sjukt bra vi kunde må om vi istället gjorde samma sak men med positiva tankar? Så därför börjar jag alltid mina dagar med att fylla mig själv med positiva tankar, texter, inspiration- allt som får mig att känna mig värdefull.

Så glöm aldrig- du är vad du tänker! Så fundera nu några minuter på hur du ser dig själv, vad tänker du om dig själv egentligen? Registrera dina tankar, skriv gärna ner dom också så du kan jämföra om några veckor… Här kommer en förklaring till det jag gör varje morgon som kan hjälpa. Fler tips kommer i bloggen vartefter.

Okategoriserade

Senaste dagarna 

Hej ❤️ Hoppas ni alla mår bra:) Själv är jag hemkommen från akuten, tredje besöket på 7 veckor (plus två besök på vårdcentral…). Har ju visat er hur min rygg såg ut, för sju veckor sedan började det värka i högersidan på ryggen, sen blev det bara värre. Precis som en kniv som konstant skar fram och tillbaks i skuldran. Hade så ont att jag tillslut bestämde mig för att möta min rädsla och skräck = åka till sjukhuset. Eftersom jag bor nära e4an så tar det lika lång tid att åka till Norrköpings akut, som till Nyköpings akut, så jag gjorde ett medvetet val och åkte till Nyköping. Eftersom det ligger i ett annat län så ser de inte mina gamla journaler. Jag vill inte längre bli diskriminerad och dömd pga tidigare journaler. Ni som varit där vet vad jag menar. Man blir dömd på förhand, så är det (enligt min erfarenhet).

Första akutbesöket bröt jag ihop totalt. Bara att se bandet runt handleden ledde till första panikattacken. Andra gången var när de pumpade upp armen för blodprov. Alla jobbiga känslor och minnesbilder dök upp i flashback-form…jag bara tuppade av och ramlade ner från britsen, låg och höll om hjärtat och kippade efter luft…den ena sjuksköterskan efter den andra kom in, hela jag skakade och krampade. Det hela slutade med att en sjuksköterska satt och kramade mig och klappade mig på huvudet och sa att allt kommer bli bra…istället för att känna lättnad började jag gråta, för då kom känslan av hur många behandlade mig på Vrinnevi sjukhus, och om jag hade haft folk som dom på Nyköping så hade jag sluppit ett av de traumatiska upplevelserna…det var tufft. Jag blev så rörd, lättad och tacksam att jag kände att en stor sten hade släppt från mina axlar.

Jag åkte från mitt skräck/mardrömsställe med en känsla av att bli tagen på allvar, bli betrodd och med en positiv upplevelse. Helt underbart var det och jag är glad att jag inte undvek att åka till sjukhuset, utan att jag mötte en situation och plats som påverkat mig. Min rygg blev lite bättre efter 2 veckor, men senaste dagen har smärtan blivit annorlunda, istället för en skärande kniv har det mer känts som ett stort öppet sår…det har gjort ont att ha en tröja på sig, jättekonstigt. Halva ryggen är bortdomnad sen sju veckor tillbaks, men det var ingen fara sa dom, utan det har att göra med svullnaden. Fick så ont att jag idag bestämde mig för att åka dit igen. Efter en fika med två av mina nära & kära så åkte jag dit.

Idag åkte jag dit med en helt annan känsla. Även om jag hade ett tryck över bröstet så var det annorlunda pga av min positiva upplevelse sist. Samma trevliga personal och bemötande. Fick ta blodprov igen, göra tester, och iom att axeln hoppade lite så ville de röntga för att se att allt låg rätt. Och detta är ju min högra sida (alltså inte den jag skadade vid olyckan), och med tanke på att jag vet hur det känns att dra en axel ur led så visste jag ju att den inte var det, men röntgades ändå och det såg bra ut. Smärtan och inflammationen kommer nog från att jag inte kunnat använda vänster sida på över 9 månader, har överansträngt höger sida och när smärtan släpper i vänstern så kommer allt ifatt.

Den enda gången jag blev ledsen idag var när jag skulle göra styrketester och insåg hur jävla svag jag blivit. Tappat alla muskler, och det blev så påtagligt och jobbigt. Men det hela slutade med en remiss till en sjukgymnast som är axelspecialist, det är verkligen något jag egentligen behövt under så lång tid. Men det har varit ett undvikande beteende från min sida, när jag vet hur svag jag blivit, hur lång väg det är kvar, så blir jag så rädd att behöva möta det då det är en triggar till ångest…det är bara att acceptera, tillslut har jag ändå inget val och dit har jag kommit nu. Ett bra steg på vägen.

👆🏼 En bild på en skitig spegel och mig som precis varit på lite midsommarfirande hos grannarna:) Helt fel bild till i lägget men roligare med nån bild än ingen alls…

Imorgon är det exakt ett år sedan olyckan. Ett år utan hästar och ridning. För mig känns allt som att det hände för två månader sedan…det var nog en vecka sedan jag insåg att det nu gått ett år, då blev jag nedstämd och nu befinner jag mig i ett litet chocktillstånd. Sorg, rädsla och svårt att förstå…men jag kämpar verkligen. Ibland tar sorgen, ilskan och uppgivenheten över. Det får det göra, men det gäller att inte fastna i det. Att bryta mönstret och komma ur det.

För mig är det svårt att bryta mönstret när jag har såhär ont nu. Jag är rädd för smärta enbart för att det ger mig flashbacks. Att leva med sån hög smärta under nästan ett helt år bryter ner vilken människa som helst. Jag är inte rädd för det fysiska, utanför det psykiska. Smärta är en trigger. Och jag har haft en hel del motgångar med att ha ont och må dåligt, till att kämpa och komma ur det, till att hamna tillbaka på ruta ett. Och det är jag livrädd för.

Som nu, innan inflammationen i ryggen, då kändes det lite hoppfullt, jag fick leva lite utan smärta och gro fram en liten livsgnista. Pang bom så tas gnistan ifrån mig. Smärta. Smärtan i sig är en piece of cake i jämförelse med att förlora gnistan. Jag själv tycker jag kämpar så mycket, försöker vara positiv till att det kommer bli bra. Nu är jag så rädd för att jag erfarat så många gånger att så fort det blir lite bättre så slås jag tillbaka till ruta ett. Varför då kämpa? Så har jag känt. Men insett att om jag inte ändrar de tankarna så kommer rädslan ta över allt, och då kommer jag undvika allt som får en människa att bli lycklig. Isolera mig i min trygga zoon, undvika allt som kan skada mig och på så sätt missa hela livet. Jag vill inte det.

Det var dagens tankar. Nu ska jag gå in till min vän som ska sova här, äta lite chips och försöka varva ner. På bild nedan ser ni några som inte ör annat än varvar ner 😂

👆🏼 Så himla gullig, jag har nog aldrig sett dom ligga ihop på det här sättet…inte vad jag minns iallafall…dom har ett helt hus på 170 kvadrat, men ändå ska dom trycka ihop sig i ett litet hörn på min ”kläder att sortera-bänk”. Kärlek!

👆🏼 Findus blev inte så glad när jag väckte dom med några pussar ❤️

👇🏼 Och här då…??? Alltså jag dör! Hur gulligt är det inte när dom tvättar varandra? Mitt mamma-hjärta dör och smälter samtidigt! Men det slår nog inte när Findus eller Baggen lägger tassen runt kotten och börjar tvätta honom. Mina djur är mitt allt (ja ihop med några andra två-banta då, haha är det bara jag som får dåligt samvete av att skriva så? Jag menar det känns så taskigt mot människorna i min närhet som också är mitt allt 🙈😂). Ni fattar nog…djur är en stor mening med mitt liv!

Translate »