Okategoriserade

Varför vill man visa stringen?

Hmm, är det jag som är en gammal bitter kärring, eller är det fler som har höjt på ögonbrynen åt alla byxor som numera ska framhäva ”stringen”? Jag menar…egentligen- varför? Blicken dras ju absolut direkt till rumpan, man associerar byxorna med stringtrosor, jag – som varken är är lesbisk eller sexmissbrukare- får direkt upp en bild i huvudet över hur tjejen ser ut utan byxor på sig…? Det är ju liksom svårt att undvika när stringen framhävs utanför byxorna? 
Nu går det ju inte att kommentera här, faan också, jag ville verkligen höra era tankar om det här… 🤔

Okategoriserade

Någon som vill ha djur-terapi?

Till alla som känner sig nere och ensamma – och har möjlighet: skaffa ett husdjur! Om det så ska vara en vandrande pinne! Bara känslan av att ha ett djur, som finns där, som behöver en och som gör att man aldrig känner sig ensam vid tunga stunder- det är en av de bästa terapierna! Hade jag fått välja så hade jag startat ett djurhem och tagit hand om alla djur i världen ❤️

Idag har jag haft ondare än vanligt i skuldran. Jag har försökt undvika att sitta med mobilen, då jag inte kan skriva med vänsterhanden (lyckas aldrig träffa rätt!?)…utan sitter med datorn och skriver. Men jag har tyvärr gått in i en bubbla där tiden står still, och jag har inte haft någon koll alls på hur länge jag suttit med datorn. Vågar inte ens skriva hur länge 🙈

Tur att en vän ringde och frågade om hon kunde komma och sova här lite spontant, vad behövligt det var! Vi har suttit och gjort upp en plan om Mille, och efter vår plan så känner jag faktiskt ett sug på att åka till stallet…helt sjukt, det är både fantastiskt och skräckinjagande. Men jag längtar faktiskt! Jag är medveten om att det kan komma bakslag, men såhär mycket längtan har det inte funnits sen jag skadade mig andra gången. 

Jag har även kunnat prata om Mille för första gången utan att gråta. Snarare att jag känt mig glad. Och det är för att planen är att träffa Mille nu, jag kommer berätta om allt när jag fått klartecken på att han kan flyttas. Vill inte ta ut något i förskott. Jag kommer inte rida och träna Mille, men vara på samma ställe och hjälpa till. Min plan sen olyckan är att när jag får tillbaka längtan och min ptsd lagt sig, så ska jag rida och sätta igång Fleur. Henne känner jag och trots alla ord och tankar om henne så litar jag på henne. Jag har längtat så mycket efter Fleur, och varit ledsen över att hon kom ”i kläm” iom olyckan. Men hon mår ju bra och har fått landa ordentligt, vilket hon behövde.

Alltså jag kan inte förstå att jag ens skriver det här? Det pirrar i hela kroppen samtidigt som rädslan är så stor. Jag vet inte om det är rädslan eller längtan som gör att hela jag nästan skakar? Oavsett vad så är det här det största klivet kag tagit på länge. Bara att skriva på det här sättet om Mille och Fleur är något jag inte kunnat göra innan då jag brutit samman av sorg. 

Nu ska vi gå en promenad med Onkel Herbis 😂 Av nån jävligt konstig anledning så är det Kottens smeknamn?? Haha…han lyssnar till och med på ”Onkel” när man ropar, haha…

Idag har det varit ett tufft liv för mina djur! De vill helst inte prata om det…för jobbigt! 😂

👆🏼 Bagheera: FREEEEZE 👇🏼

Kotten har haft en extremt stressande dag. 

Findus älskar fåtöljen som mamma hade med sig. Ingen möbel jag nånsin skulle välja att köpa i en butik, men mamma är ju proffset själv på inredning- och tro fasiken att den passade jättefint i den inglasade entrén 😀

Den passade ju också bra ihop med Findus 🙂 Tycker verkligen hans färger kommer fram… (haha 😜)

👆🏼 Finn en Kotte?

Lilla sötkorven… ❤️

Efter 6 timmar har Findus nästan blivit utmattad efter dagen…han har ju faktiskt…1. Bytt position två gånger. 2. Gäspat. 3. Ah det var nog det.

Okategoriserade

Så långt ifrån mitt förra liv…

Jag har ännu inte kunnat somna. Jag har någon slags oro i mig som jag inte kan sätta ord på…ni vet som när man mår dåligt men ändå inte bra. Jag har tappat bort mig själv nu sedan jag började tänka på allt det tuffa som varit. Det hade inte hänt något nytt, inget mer än vanligt, men det här drog upp gamla sår i mig. Samtidigt som jag bara inte kan se förbi allt som pågår.

Sitter och kollar lite bloggar. Ser alla inlägg med stylade outfits, posteringar där den ena är stelare än den andra. Känner igen mig så väl, jag ser det framför mig…hur man gick i en ”okej” outfit, men när man skulle fota drog man på sig sina klackar, i med passande örhängen, på med det rätta läppstiftet och posera. Man räknade ner tiden…ohhh bli klar nån gång så jag kan få ta av mig klackarna, få lätta på skärpet och kunna andas igen…haha ❤️

Även om jag drabbades av en svår utbrändhet som skadat min hjärna, som gör att jag inte kunnat haft ett normalt socialt liv på flera år- så saknar jag inte mitt förra jag ett enda dugg. För då hade jag helt andra mål, helt andra prioriteringar och jag stressade så mycket att jag aldrig uppskattade något. Hur skulle jag? Jag kunde ju inte ta tiden till att njuta.

Hur mycket jag än inte vill vara den personen som prioriterar jobb, event och röda mattan för mycket annat, så är jag så glad för alla minnen jag har. Jävlar vad vi gjorde saker på Style by Tyra…och allt jag upplevde i kenza&tyra show…? Jag blir så varm i hjärtat av tacksamhet.

Jag vet inte vad jag ska göra nu. Jag borde äta. Fan, varför ska det vara så himla svårt att göra något så enkelt!? Äta, sova och röra på sig är ju liksom grunden- och det vet jag. Det vet alla. Men ändå ska det vara så svårt att följa- eller hålla på det? Jag hatar att jag går in i såna här perioder då jag blir så insnöad i tankar och känslor att allt annat stängs ute. Nej, jag måste verkligen skärpa till mig! Hålla hårt på rutinerna. Ställa in en Skalman-klocka, annars glömmer jag! Då kan jag sitta och jobba eller skriva tills det blir mörkt ute, helt utan att ha koll på klockan, och jag känner ju ingen hunger heller… nej, jag ska ändra det här nu. Får helt enkelt sätta mig och läsa igenom min egen blogg om mina tips och råd 😂

Translate »