Livet från rullstoll till hästrygg

Första gången i stallet efter olyckan

Hej! Har saknat att skriva här och även om det gick över all förväntan att åka till stallet och hänga där samt träffa Mille, så var det rent kroppsligt (hade jätteont) som jag hade svårt att blogga efter det och även dagen efter. Jag fick inte låna med rullstolen några timmar så jag hade endast med mig ett sånt här gångstöd som jag inte alls hade gått så långt med innan. Men nu efter 13 dagar så har iallafall mitt högra bens muskler läkt så pass bra att jag kan stödja helt på det och även stå rakt på det och lägga hela min kroppstyngd på det (Observera nu att jag skriver om det friska benet, inte det med fraktur)… Det gick inte riktigt att lägga hela kroppstyngden på det innan på grund av smärta, alla muskler runt omkring höften är ju lite trasiga och utsatta och de sträcker sig ju självklart även över till det friska benet…. Men högerbenet känns faktiskt helt normalt nu, det är ju rumpmuskeln och ländryggsmuskeln som dragit på sig värst skador, och självklart då på vänster sida men allt sitter ju ihop. Så jag är väldigt glad och tacksam över att jag nu kan stå och väga hela kroppstyngden på det friska benet.

Min friska arm (högern) har jag aldrig haft några bekymmer med så den kan jag använda fritt och ha all tyngd i. Den skadade armen kan jag lägga lite tyngd på nu samt balansera med. Så länge den bara ”hänger” så är det lugnt, den kan även hänga och dingla och föras fram och tillbaka, det är alla rörelser i sidled och utåt från kroppen som gör ont. Det gick oväntat bra att traggla sig in i bilen, ont gjorde det men det gick. Nu när jag kan stå helt rakt på höger ben utan att smärtan är olidlig så får man nästan ett helt nytt liv känns det som. Och här glider jag lite på räkmacka tack vare att jag är hästtjej- vi har ju en grym balans och stabilitet samt styrka i bål, rumpa och ben och det har hjälpt mig sjukt mycket. Utan det så hade det aldrig gått såhär bra. Att åka bil var som att sitta i rullstol så det gick också toppenbra 😀

Hela vägen till stallet i bilen så kunde Annica knappt prata med mig. Hade världens hjärtklappning, panikkänsla och ångest. Grät inte utan var mer spänd hela jag och andades knappt. Hade byggt upp såna enorma förväntningar på hur jobbigt det skulle vara, hur mycket jag skulle bryta ihop och så. När vi närmade oss hagen och jag såg Mille på håll så var det som att andas ur ett sugrör och tårarna började rinna. Väl framme när bilen stannat så kollade jag ner hela vägen in i hagen, klarade inte riktigt att kolla på honom. Sen var jag helt spänd och vågade knappt ropa på honom, jag vet ju att han alltid kommit innan när jag ropat, men nu har jag ju inte varit där på 2 veckor och jag vet ju inte om Mille kommer ihåg mig och så… Så jag stod jättelänge innan jag vågade kalla på honom…

Gjorde det och han kände direkt igen mig och gick emot mig med raska steg. Då började jag ju gråta och det var så himla fint men det gjorde ändå så himla ont i hjärtat. När han kom fram så såg jag alla flugor/bromsar och att han var jättestörd av dom och då släppte jag alla ledsna tankar och började direkt ”Har han fått insektsspray varje dag?” ”Var är hans flugtäcke” ”Han borde få gå in några timmar nu innan han rids ikväll” och ”Nu är hagen upp-betad och det är dags att göra hagen lite större”... ja ni hästtjejer förstår ju hur man är och tänker… hela ansvarskänslan. Det var så sjukt varmt och under den lilla stund jag var i hagen så fick han massa bromsar på sig, ögonen rann och han var så irriterad av alla insektsjävlar. Så när Malin kom så bad jag henne ta in Mille tills dess att Amanda kom och skulle rida. Efter det så fixade jag ett nytt flugtäcke som jag hoppas hjälper lite, för dom där sprayerna hjälper ju ingenting ju…

Så tack vare alla mamma-tankar så släppte hela ledsna grejen. Det var jättemysigt att träffa Mille och mysa lite med honom, hänga där lite med Malin och Annica och bara prata och planera lite. Nästa vecka ska jag träffa tjejerna i stallet och planera lite och göra lite scheman. Jag har ju så fantastiskt bra hjälp med Mille just nu, och allt kommer bli bra. Han såg jättefin ut i kroppen trots att han stått ute dygnet runt lite från och till nu, men jag har valt att dela av sommarhagen och göra den lite större då och då i taget, så han inte blir smällfet. Men han såg fin och smäcker ut 🙂

Hela tanken med dessa små permissioner är att jag ska få testa på att vara ”handikappad” i mitt vanliga liv på mina vanliga platser. Det är bra att ta ett steg i taget för då kanske man upptäcker saker som man inte visste innan, innan hemgång. Typ hemma i huset, vilka redskap jag behöver, kanske vi behöver möblera om mm. Stallet ville jag checka av först just för den mentala biten. Och det är jätteskönt att ha det avcheckat, det var som en sten släppte. Och jag upptäckte även några saker som jag kan hjälpa mig i läkandet vartefter.

Det är en grej som jag måste tänka på i framtiden. Här på sjukhuset så påminns man ju ständigt om att man är skadad. Allt runt omkring en, miljön, vården, all personal, alla redskap runt om en och allt som är anpassat för handikappade mm. Man släpper det inte med tankarna för en sekund. I stallet så glömde jag bort det hela tiden. Jag står alltid framför Mille te x och kliar honom på halsen med bägge händerna jättehårt- han älskar det. Så började jag klia med högerhanden och sedan när jag skulle byta sida så drog jag upp vänsterarmen av ren reflex och det gjorde ju jättejätteont… Sen skämtar jag inte när jag säger att samma sak hände igen efter några sekunder, och så fortsatte det flera gånger tills armen gjorde mer olidligt ont igen 🙁

Så det var något att ta med mig. För bara det lilla besöket på knappt en timma orsakade ganska mycket mer smärta än vanligt på kvällen och även dagen efter låg jag mest i sängen. Och trots att armen rent ”läkar-mässigt” eller vad man ska kalla det, haha,  inte är ”något” i jämförelse med frakturen i höften, så gör armen mycket mycket ondare nu och den senaste veckan än höften. Den värker liksom konstant medan höften mer hugger till rejält om jag rör mig eller vrider mig minsta fel. Efter 2 veckor har man ju lärt sig sina tekniker och gränser, hur ska jag röra mig så det gör minst ont och så, men om jag råkar göra något med höften så den hugger till då gör ju det helt klart ondast. Men det är bara när man väl gör något, armen har en ständig värk 24/7 som är mer jobbig…

Och stallbesöket gjorde värken mycket värre. Så nu när jag vet om att jag glömmer bort mina skador när jag är i stallet, då kan det vara bra att använda mitellan där te x. Den hade jag lite i början men jag störde mig mest på den, och det är ju bra att röra på armen så mycket som möjligt och jag fastnade mest överallt med mitellan (ni känner ju mig;) Men just i stallet så kanske jag bör ha den så att armen ”sitter fast”, så jag inte kan göra dessa hastiga snabba rycken med armen. Så det var en bra lärdom att ta med sig! Det var även jättemysigt att träffa Annica för första gången sen olyckan, vi har inte setts sen den så vi hade många timmar att prata ikapp. Hon kom till sjukhuset innan så satt vi här och pratade i flera timmar innan vi begav oss till stallet ♥

Nej, nu kommer Andreas snart hit, han åker till Sthlm i helgen och ska lämna av lite saker till mig och pussa på mig lite. Så ni får ha en fantastisk lördag och helg så hörs vi snart igen <3 Stor kram

22 svar till “Första gången i stallet efter olyckan

  1. Maria skriver:

    Oj va du smalnat av :/ försvinn inte bara!

  2. Malin skriver:

    Kommer du att bli 100% återställd?

  3. Malin skriver:

    För 8 dagar sen skrev du ”Det kommer dröja flera månader tills jag kan ens gå normalt igen.”, så antingen överdriver du eller så fick du en läkare som inte vet vad han pratar om, då du redan är upp och går kommer det inte ta månader innan du kan gå normal….
    Hur tänkte du kring det? vågar du lita på den läkare du har om den nu verkar ha så fel i sina bedömningar av dina skador?

    1. Eva skriver:

      Förstår inte hur du kan kommentera så dumt! Är du läkare? Har du sett och undersökt Tyra? Skriver hon att läkarna sagt så, så har dom säkert gjort det! Att Tyra nu är uppe på benen är bara positivt och om det läker fortare är väl bara bra! Ingen kan säja att det tar en vecka eller flera månader innan det är helt bra, däremot så kan läkaren jämföra med andra personer som har haft liknande skador och ställa en prognos efter hur lång tid det tog för dom att bli bra. Jag är då trött på alla så kallade sjukvårdskunniga som är in här och kommenterar Tyras skador och ifrågasätter hennes framsteg ! Vad glad att hon blir bättre! Heja Tyra du fixar det här jättebra !!!

    2. Saragunmarie skriver:

      Malin, du har ingen aning vad du pratar om! Jag har själv haft stroke och varit förlamad och var uppe och stå några veckor efteråt. Nu har det gått 8 år och jag går fortfarande inte normalt. Så det där du häver ur dig kan du ta tillbaka. Sluta ifrågasätt allt!

      Tyra, med din kämparglöd kommer du va tillbaka ”på banan” snart. Men låt det ta sin tid. Förr eller senare kommer du säkert kunna gå och springa precis som förr. ❤ Jag haltar då jag anstränger mig, men kan leva i princip normalt ändå. Nu är det inte alls samma skador du & jag haft/har. Mina skador sitter i huvudet medan dina sitter i muskler & skelett. Så du har mycket större chans att återhämta dig helt. ❤

    3. Bea skriver:

      Läste du över huvud taget inlägget? Hon kan stödja på ena benet men har en fraktur i höften på andra sidan om jag förstått det rätt. Hur tror du det går om man stödjer på det benet?

    4. Ulrika skriver:

      Gå med gåstol är väldigt långt ifrån normalt. Jag har genomgått en liknande rehab och gick med kryckor bra länge och det tog väldigt lång tid innan jag kunde och fick gå normalt. Så ”uppe och går” när det är med kryckor eller gåstol är en himla skillnad.
      Känns som du letar fel, kanske mer humant att ta ut det på någon som inte genomgår en tuff rehab med allt vad det innebär?

    5. En som undrar skriver:

      Vad är det du inte förstår? Att gå normalt är lite annorlunda än att ta sig fram med gåstol.

  4. Saragunmarie skriver:

    Du är så himla stark! ❤❤

  5. Hellofebruary skriver:

    Härligt att se dig tillbaka med hästarna!

    http://www.nouw.com/hellofebruary

  6. jennifer skriver:

    Hej tyra. hoppas du mår bättre.
    Jag undrar om Mille står ensam i hagen? eller har han kompisar att umgås med?

    Stor kram <3

  7. Caroline skriver:

    Vilka fina bilder <3

  8. Marielle Friman skriver:

    Vad taskigt av sjukhuset att inte låna ut en rullstol 😞 varför gjorde dom inte det??

    http://www.finest.se/mariellef

  9. Carro skriver:

    Hur fungerar det med gåstödet? Kan du gå sakta men säkert med det är det ju super, jag tror & hoppas att du kommer kunna gå normalt mycket tidigare då än flera månader! Även om det gör ont är det nog bra att du är uppe & rör på dig i lugn och ro, tror det kommer hjälpa musklerna så du kan gå snabbare! Trodde också du skulle vara fast i rullstol flera månader…förstår att detta är jättejättejobbigt men jag tror med din vilja att det finns hopp att du blir bättre snabbare än du tror! GO Tyra <3

  10. Maria skriver:

    Fint att du njöt av din permission trots alls!
    Du pratar om ditt friska och sjuka ben, är det så att du bara har en fraktur på ena sidan av bäckenbenet? Jag förstod det som att det var av från vänster höga hela vägen förbi ryggraden och ut till höger höft? Om det är ena sida som har en horisontell fraktur är det inte så konstigt att de inte opererade, kan vara det många missförstod. Eller så har jag missförstått 🙂

    1. Fia skriver:

      Håller med. Tyranni beskriver i sitt inlägg att det är av från ena sidan till den andra, men faktum är att det i te finns en chans att kunna resa sig eller gå då. Tyranni måste själv ha endera missuppfattat läkarna eller själv beskrivit det fel.

      Min mormor bröt bäckenet 3 ggr. Hon var sängliggande i VEVKOR

      1. Maria skriver:

        Jag tror inte Tyra varken vill eller skulle ha något att vinna på att överdriva eller hitta på. Däremot är det lätt att missförstå läkaren om man inte själv är en fena på anatomi. Sedan är det i sin tur lätt att missuppfatta det Tyra skriver om inte alla har smma bild av ett bäcken framför ögonen när man pratar, så min tanke var bara att det skett ett missförstånd någonstans på vägen och att detta kunde förklara att så många ifrågasätter att hon inte opererats och fått nitar/skruvar. Och det skulle också förklara varför vissa saker Tyra skriver sticker i ögonen på en del som haft flera och svåra bäckenfrakturer som behövt opererats, fått skruvar och rehabiliterats betydligt långsammare.

        Självklart har vi ingen rätt att veta exakt var Tyras fraktur sitter. Men i en blogg som handlar om att komma tillbaka efter en skada så är det självklart svårt att inte undra. Många som har erfaranhet av bäckenfrakturer på olika vis verkar också undra eftersom vi inte riktigt får ihop beskrivningarna av skadan med resten. Det är inget ont menat och inget påhopp, bara en ärlig förfrågan om ett förtydligande från hängivna läsare 🙂

        1. Tyra skriver:

          Maria- Exakt, tack för dina kloka ord och skönt att se att det finns så många underbara, kloka och smarta människor här inne. Konstruktiv kritik och sjukt bra, och precis som jag har skrivit så ska jag låta er följa resan. Och självklart ska jag då dela med mig om skadan och visa er också, precis som jag visar min familj och mina vänner. Men som jag skrivit så gör jag det när jag mår bra och kan, jag tänker inte pressa fram något och utsätta mig för mer smärta pga min blogg.

          Tusen tack till er alla för allt stöd, ni är underbara! (eller ja, nästan alla;) Kram

      2. Ida skriver:

        ”Ena sidan till den andra” kan mycket väl beskriva ena sidan av ena bäckenhalvan till den andra sidan av bäckenhalvan. Googla på bäcken och kolla en bild, så ser ni att det är orimligt att det ska vara genom båda bäckenhalvorna i en och samma fraktur (eftersom dom är separata delar, som sitter ihop med symfyser/fogar och korsbenet). Och även om det vore trasigt i båda bäckenhalvorna så kan frakturen anses vara stabil, för när det är en horisontell fraktur sker ingen direkt skjuvning vid belastning rakt ovanifrån.

        Och att inte komma upp på flera veckor efter bäckenfraktur låter rätt overkligt? Jag har vid jobb på ortopedakuten varit med och tagit upp patienter dagen efter en ganska illa bäckenfraktur (tre frakturer totalt). Så länge benen ligger rätt och inte flyttar sig så är det bra att komma upp och belasta, för att inte bli förkortad i muskler runtomkring, inte bli rädd, inse att det faktiskt funkar samt för lungfunktionen. Målet är att få upp patienterna och stå inom ett dygn (med gåbord, mänskligt stöd eller vad som nu krävs), nästan oavsett vad dom kommit in för – men det är inte samma sak som att kunna gå normalt (som någon skrev om i en tidigare kommentar).

  11. Elise skriver:

    Vad försiktig Mille ser ut att vara med dig! Djur är kloka.

  12. Lillgammal - en annorlunda mammablogg skriver:

    Har du inte fått ordinerat en egen rullstol?
    Tänkte inför utskrivning och så.
    Kämpa på – det kommer vara värt det ❤️

    http://www.lillgammal.se

  13. anonym skriver:

    Krya på dig. Kul att du hälsade på Mille.

Lämna ett svar till Hellofebruary Avbryt svar

E-postadressen publiceras inte.

Translate »