Livet från rullstoll till hästrygg

Nej, vet ni vad!?

Hej! Jag har haft en riktig dipp i några dagar. Har nog smällt allt som hänt lite mer och varit och nosat på konsekvenserna och varit så fruktansvärt ledsen och arg över allt. Det går inte att förklara frustrationen… Ibland när jag vaknar så tror jag att allt är som vanligt, tills man försöker röra sig och bara skriker rakt ut pga smärta. Jag kan inte förstå fortfarande…. Jag kommer inte kunna rida, inte gå in i mitt eget hus, kunna ta hand o Kotten som betyder typ lika mkt för mig som en mamma känner för sitt barn (känns det som), jag är helt beroende av andra och att man bara är så JÄVLA ledsen över situationen. Ush vilken sorg jag gått och går igenom här alltså, fy tusan.

Imorse kom de in och sa att jag ska åka hem imorgon. Jag förstod ingenting, det var som en skräckfilm när 7 stycken vuxna människor staplar in på rad och ställer sig runt sängen och bara stirrar ner på en när man dessutom ligger i sin säng…. Jag frågade varför alla skulle vara där och då sa läkaren att det är så på ronderna. Jag har varit här i 10 dagar och det har aldrig nånsin varit så innan. Visste inte ens att de hade rond varje dag eftersom det bara varit en läkare här inne 2 ggr på 10 dagar…I vilket fall så är det jobbigt att vara helt uttittad av så många när man ligger i sängen och ska få ett sånt besked som man inte har någon som helst aning om…

Och det är det som är det sjuka. Jag vet inte vad som händer på detta sjukhus, de kommunicerar iallafall inte. Trots att vi gjort upp en plan sedan innan, att vi ska planera in en vårdplanering, att jag ska få permission (haha ja det kallas det) och med det menas att jag ska få åka hem och vistas några timmar på mina vardagliga ställen när jag är ”handikappad” och känna på hur det är, samt att jag ska sova hemma en natt och sedan komma tillbaka. Allt för att jag inte ska få en chock eller bakslag när jag väl kommer hem. Hela planen har känts rimlig jättebra. Och under den tiden så skulle jag se, tänka och känna in vad jag behöver inför hemgång, och vad som måste fixas innan jag kommer hem…

Det är mycket praktiskt som ska fixas innan hemgång liksom…rullstol, måste ha en ställbar säng för annars finns det ingen chans att jag kommer upp pga, fixa allt annat praktiskt typ ta bort trösklar om det behövs, skaffa förhöjd toa (som för sig kom senare idag men det visste jag ju inte då). Sedan ska en vårdplanering till, det är när man träffar någon från kommunen för att boka hemtjänst eftersom jag inte kan handla eller laga mat, städa mm… och det hade vi också bestämt att vi skulle göra här, ha en vårdplanering här innan hemgång. Då får man världens panik när man har gjort upp en plan och inget är klart med det jag behöver- och så kommer dom in och säger något helt annat. Och trots att jag försökte få fram allt och vad jag än sa så lyssnade ingen och bara pratade över mig. Och det är så himla onödigt, de hade kunnat spara mig 2 timmar med hyperventilation, stress, ångest och gråt om dom bara direkt lyssnat på mig. Men allt jag sa pratades bara över så snacka om att man känner sig liten då när man vet att dom är häääääär uppe och bestämmer allt, och jag betyder lika mycket som en liten jobbig fluga i rummet.

Så dagen startade inte så bra. Det hela slutade med att det blir som bestämt innan. Och sen är det inget mer med det. Och det kanske är mer ok om det är missförstånd eller om det blir fel i kommunikationen nån gång sådär, men liknande situationer har uppstått många gånger på 10 dagar här, att något ändras från ena minuten till den andra, och så blir man överkörd när man försöker förklara och det har gått så långt att jag tidigare gånger fått panikattacker som gjort att jag börjat skaka i hela kroppen och det gör jätteont pga smärtan, och så har man kräkts mm, och allt HELT i onödan…därför är det så svårt för mig när någon efter några timmar bah ”Jaha då håller vi oss till planen och så släpper vi det”. Jo tack, väldigt lätt för någon annan att säga liksom…

Jag vill inget annat än att komma hem nu, men jag är samtidigt livrädd över att komma hem. Att vistas hemma och vara heeelt ensam. Här har jag alltid haft Siv, min 80-åriga kompis som jag bor med samt personal som är på plats 24/7. Andreas jobbar ju på Försvaret några dagar i veckan och då sover han borta alla de dagarna, och de andra dagarna så måste han ju vara lite mer på kontoret nu när jag inte kan vara där. Därför är jag livrädd att bara bli lämnad hemma med mina saker i en påse och knappt komma in… Och i bakhuvudet sitter också vetskapen om att det kommer komma bakslag. Det säger alla och de ber mig förbereda mig på det för det KOMMER hända. Men jag måste försöka se det positivt, nu blev det enligt plan och jag hinner förbereda mig både mentalt och rent praktiskt på att komma hem.

 

Jag hoppas jag slipper bakslag nu några dagar så jag kan fortsätta dela med mig om mycket mer. När jag väl hittar en liten ljusglimt som nu i denna stund, då skulle jag kunna skriva en hel bok typ. Även om det skulle ta grymt lång tid när jag inte kan använda ena handen som innan. Men som tur är så lär man sig och hittar sina knep, positioner som gör att allt blir smidigare och som gör mindre ont.

Här är en bild på efter jag äntligen fick duscha, borsta både tänderna och håret för första gången på 6 dagar. Fick och fick, rättare sagt första gången när någon hade tid att hjälpa mig. Fy tusan vad skönt det var! Kan ju inte ens borsta håret själv och det är en liten mani jag har…så bara det har varit plågsamt, känner mig inte hel som människa när te x  sovit i fläta och inte kan borsta ur håret på morgonen. Och nu hade jag haft det i 6 dygn. Har nog mitt i allt ekände aldrig känt mig så fin och fräsch när jag fick duscha och borsta tänderna. Sen att man inte kan göra något av det själv, det är en helt annan femma. Känslan är iallafall densamma 🙂

img_1477

 

19 svar till “Nej, vet ni vad!?

  1. Alexandra skriver:

    Hej tyra! Jag vet att det inte finns någon tröst i det du befinner dig i nu, jag vet det för jag har varit exakt där du varit. Inte kunna röra sig i sängen, inte kunna gå, inte kunna fixa vardagen utan support dygnet runt. Min stackars pojkvän fick duscha mig på rekordsnabb tid för jag fixade inte att sitta/stå mer än max några minuter. Jag vet att det känns som det bara finns mörker, för just där och då finns det bara det. Och vet du vad? Det är helt okej. Skit i allt om att ha bråttom, att du måste klara hit och dit. Vafan det är helt okej att bryta ihop varenda timma om så är fallet!! Jag grät i dagar, i veckor, i månader. Kan fortfarande börja störtgrina känna att livet suger mer än sten för det är orättvist att jag var med om det, men man gör det liksom ändå även om det finns och alltid kommer finnas vissa hinder. Allt löser sig och du kommer komma stark ur det, absolut. Sånna här saker formar en och min killer-replik som har hjälpt mig genom allt detta ”man får inte tester svårare än vad man klarar av, vissa är menade att dra en störreoch tyngre ryggsäck för man klarar av det”. Jag bröt ryggen, fick flygas akut till en annan stad för akut operation men fick vänta i tre dygn. På dom tre dygnen fick jag inte röra mig, trodde jag. Några timmar innan op som var förskjuten fyra gånger pga för lite personal, så kom en sjukgymnast in och sa att jag fick vända på mig i den mån jag kunde. Där hade jag legat på rygg i 76h i exakt samma ställning. Jag har också behandlats som skit, jag har själv fått ta ut infarter eftersom personalen inte lyssnade eller orkade. Jag blev lämnad mitt i natten i fruktansvärda muskelkramper som ibland kom när jag vände mig, men jag var bara ”besvärlig och tog för lång tid på mig för att de skulle hjälpa mig”. Efter operation hade jag fruktansvärt ont, ingen fattade varför jag hade sådana smärtor men de hade glömt höja medicinen efter op, jag stod på samma som innan. Ont var bara förnamnet. Jag har velat dö så många gånger under tiden, jag ville verkligen det. Jag orkade inte mer, kunde inte ta mer smärta. Nen det gick, alla nära och kära är ALLT i stunder som dessa. Jag hade också min häst, största drivkraften till att komma tillbaka. Och det gjorde jag! Men det var många promenader på sjukhuset med gåbordet, promenader runt huset med rullstolen. Men jag klarade det. Om tre dagar är det två år sedan jag åkte av, och här står jag. Inte starkare än aldrig förr, fysiskt sätt blir jag aldrig det. Men jag har lärt mig så mycket annat, livet blir mer, innehållsrikt på någotvis fastän nästan allt gått tillbaka till det normala. Ursäkta längsta jäkla testen, min poäng är egentligen att du klarar detta, för det gör man, det måste man. Man kommer att falla, ställa sig upp för att sedan falla igen så många gånger att du vill ge upp. Men det gör du inte för att du kan bättre och sla bevisa livet att detta orkar du, för du är starkare än vad du tror. Detta fixar du Tyra! Jag hejar på dig!

  2. Anna skriver:

    En liten tanke. Du verkar ju ha en väldigt fin relation med dina anställda, finns det ingen möjlighet att någon av dem skulle kunna jobba hemifrån dig ens halva arbetsdagen i någon vecka? Jag antar att det är en massa mail att svara på och sånt kan ju skötas på distans. Även om du kanske bara skulle se henne i 10 minuter per dag så skulle det väl vara en trygghet att veta att det finns en människa i andra ändan av huset ifall det är något.

  3. Nataliew skriver:

    Jag tkr så synd om dig 🙁 jag är allvarligt sjuk och sjukskriven hemma, men ligger som tur är precis under gränsen för att behöva vara inlagd på sjukhus. Och jag är livrädd för precis sån skit du får av personalen.. Usch jag lider verkligen med dig för har själv gått igenom saker i onödan och haft doktorer som inte kan kommunicera o pratar över en. Fattar inte hur sjukvården kan vara så jävla kass!!! Tusen kramar till dig <3

  4. Emelie skriver:

    Heja dig tyra! Jag vet precis vad du går igenom, ligger du på vrinnevi? Deras kirurg och ortoped avdelning är tyvärr under all kritik, hela sjukhuset är under all kritik iof exakt samma sak har jag upplevt, ingen kommunikation över huvud taget med varken varandra eller patienter…. Stå på dig!!! Kram

  5. Hannah skriver:

    Egentligen inget konstigt att det är så många vid en rond – överläkare, underläkare, sjuksköterska och kandidater. Men förstår att det kan vara intimiderande att ligga där med så många runt omkring som stirrar ner på en.

  6. w skriver:

    Tur du kan förmedla dig trots allt…. På något sätt efter dagar då…. fy vad hemskt att vara gammal och i panik skrika men ingen kan se eller höra i verken skrift eller annat.
    Krya på dig! /W

  7. Linda skriver:

    Det fina är att du är fortfarande jättevacker oavsett skador, dusch eller hårborstning <3

  8. Maria skriver:

    Lider verkligen med dig! 🙁 Styrkekramar!

  9. Jennifer skriver:

    Svensk sjukvård 🙁
    Styrkekramar till dig <3

  10. Saragunmarie skriver:

    Jag blir så fruktansvärt frustrerad och arg då jag läser dethär! Du är så himla stark Tyra. ❤ Jag har själv legat på sjukhus flera månader efter en blodpropp i hjärnan, och jag vet hur utsatt man känner sig då man ligger där och inte kan röra sig och är fullständigt beroende av andra. Jag hade turen att få ha bra personal runtomkring mig, men det du berättar låter ju helt fruktansvärt. Hur kan det få gå till sådär?! 😡😢 Stor stor kram till dig! ❤

  11. Nouw.com/fia_jungdalen skriver:

    Tråkigt det som hänt och jag förstår din oro , har varit i liknande position förutom att jag inte fick rida på 1 år. Värsta året i mitt liv med daglig dödsångest och smärta från helvetet. Men man klarar det, kroppen och människan är fantastisk på att läka.

    Jag undrar en sak bara , hur är det med Mille? Hoppas att han är oskadd och att du får hjälp med honom under tiden du behöver rehabiliteras.

  12. Karin skriver:

    Hej!
    Du ser pigg och fräsch ut iaf! Du kommer fixa det här!!

    Kram, Karin

  13. tottisen skriver:

    Idag ska man ju inte ligga så länge på sjukhus, så efter 10 dagar ska man ut tyvärr.
    Du kommer självklart att gå med dig de hjälpmedel som du behöver toaförhöjning rullstol rullator gåbord osv Sedan kan man ju får hemtjänst… som alla vet inte den bästa tyvärr:(
    Bra om tex någon släkting mamma /pappa syskon kompis kan vara hos dig så du får komma till ro innan du ska klara dig själv.
    Det kommer gå bra.

  14. Julia skriver:

    Gör vad som krävs för att dom ska lyssna, om du tycker dom pratar över dig, så skrik rakt ut tills dom lyssnar. Det är inte meningen att du inte ska få en syl i vädret. Du måste ta plats hur jobbigt det än känns just då så måste man kräva sina rättigheter annars skiter dom i en.

  15. Catarina skriver:

    Tycker det är grymt starkt gjort av dig att ens orka engagera oss som följer dig. Guld värt ❤ jag hejjar på dig…. 🎈🎈

  16. Lotta skriver:

    Jag vet hur du känner dig. Varit i samma sitts. För 7 månader sedan så fontalkrockade jag med en annan bil som gjorde en omkörning precis när jag kom körandes på min vägbana… Jag bröt 6te nackkotan och höger handled opererades och vänster under ben satt fast. i bilenvraket fick klippas loss opererades. Jag kan fortfarande inte gå på mitt ben och precis som du skriver jag har rullat rullstol med vänster hand och höger ben…. Jag rehab tränar massor kan hoppa jryckor nu . sådana i armhålan… Längtar att få rida på mina hästar igen!!!! Är smärtfri. I stort sätt. Äter inga värktabletter idag jobbar på att kunna gå igen… Rehabtränar allt jag kan. Kram till dig du fixar detta du kommer gå stark ur detta ❤💚💜💙💛 Kram Lotta

  17. Helene skriver:

    Du har rätt att kräva vård om du inte känner dig färdig och du har även rätt till vårdplanering inneliggande om det är bestämt sen innan. Vet att vissa doktorer försöker få hem alla patienter så snabbt det går pga platsbrist men nån gång får det va nog, sätt ner foten! Säg att det här och det här vill jag ha osv! Vet att det är svårt att sätta ner foten till 7 stirrande läkare men har du någon sjuksköterska som du litar på och kan prata med?

    Jag själv är sjuksköterska och har satt ner foten många gånger när de velat skicka hem patienter som uppenbarligen inte är redo eller friska nog att skrivas hem!

    de är de jobbiga patienterna som hörs och som får sin vilja igenom så va en pain in The ASS och få om du vill!!!

  18. Anhörig skriver:

    Vill ge en liten push till dig att du kommer att klara dig själv i vardagen, det kan kännas som att det inte kommer att gå men tro mig det löser sig. Min syster tåkade ut för en väldigt allvarlig olycka och bröt ena lårbenet, smulade delvis sönder skenbenet på samma ben, fraktur i en bröstkota, frakturer i skulderblad, revben, axel samt förstörde knäled, höft och muskler i benet vilket resulterade i att hon opererades i sammanlagt 20 h. Hon fick inte ligga kvar på sjukhuset längre än 1,5 v utan blev hemskickad med en rullator där hon skulle ta hand om 4 stora hundar själv och bo själv då hennes gubbe jobbar borta jämt. Hon klarade det galant! Hon hade fruktansvärt ont vissa dagar (och har det än 2 år senare) men man klarar sig om man vill. Ser man sig själv som ett ”offer” går det inte, men vill man och ser positivt på saken går det!

  19. Petra skriver:

    Känner så himla väl igen mig om det du skriver. Både som sjuksköterska och som patient. Man kan ha gjort upp jättebra planer för patienterna med någon läkare. Nästa dag kommer någon annan viktepetter och sätter sig på tvären. Jag känner också frustrationen när du skriver att ingen haft tid att hjälpa dig att duscha. Jag var precis med om samma sak när jag var patient i 2 veckor. Samtidigt är jag sjuksköterska och vet hur det är att gå hem och känna att man inte haft möjlighet att göra det bästa för sina patienter. Man hinner inte med, räcker inte till. Det ställs enormt stor press på arbetsplatsen. Vårdtyngden är hög. Det saknas personal på de flesta sjukhus. Men det är en politisk fråga.
    Jag hade mycket ångest när jag var patient, hemsk upplevelse. Men jag trivs inte heller på jobbet…
    Hoppas du får komma hem snart och att det blir bättre för dig.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte.

Translate »