Allmänt

Kvällstankar… viktiga som fan

Något som jag vill berätta, för er som inte förstår är följande: Istället för att gå in och hålla saker inom mig hela dagarna och störa och tråka ut alla mina kollegor eller mina nära och kära så skriver jag av mig HÄR, på min blogg. Det är liksom min ”att göra av med alla känslor och frustrationer” ställe. Alla borde ha ett sånt ställe. En blogg. En dagbok. En vän. Min ”sånt ställe” är tyras.se. Jag har dagligen min mantel på mig där jag skyddar mig från omvärlden. Jag försöker alltid vara glad och trevlig utåt sätt. Oavsett allt jag gått igenom, oavsett om jag mår pissbajs. Jag ler alltid och försöker vara en bra medmänniska.

Jag var nära på att dö för några månader sen. Var medvetslös. Min familj fick samtal om att jag låg medvetslös i ambulansen. De senaste åren har jag har haft en hjärnblödning. 2 hjärnskakningar. Varit i en djup depression. Haft ett otroligt jobbigt beroende av läkemedel. Haft en enormt utbränd hjärna som lett vidare till extrem huvudvärk av högsta grad. Sen utmattning på det. Att inte ens komma upp ur sängen. Kunna gå ut och kissa med sin hund… OCH pricken över i:t gått och haft adhd som jag inte har haft rätt medicin för. Snarare felmedicinerad under alla år. Och att gå med adhd och inte veta vad det är för fel på en, bara det har varit tufft.

Många gånger när jag mått skit så har jag tänkt på att jag istället kunde få cancer eller en stroke. För då skulle ingen ifrågasätta mig. Ingen här skulle väl slå på en med cancer? Inte skulle man lämna efter glåpord till någon på nätet som har cancer? Elaka kommentarer. Och nu lär allt gå vilt till. Hur fan kan du jämföra dig med någon som har cancer du har ju själv satt dig i dessa situationer? NEJ, det har jag inte! Jävligt idiotiskt att påstå något sånt! Jag har väl inte vaknat en dag och bah ”åh, jag vill bli utbränd. Åh, jag vill hamna i ett beroende som kan ta livet av mig” eller ”Åh, låt mig få huvudvärk som dödar mig varje dag”. Nej. Nej nej. Och beroendet, ja det är relativt för det är jag som stoppat i mig pillren. Men inte så att jag vaknade och bara ”Tjohooo nu ska jag bli beroende och gå igenom det värsta jag varit med om i hela mitt liv”.. Inte fan säger man ”rätt åt dig” till någon som rökt och fått lungcancer. Nej precis.

Det har inte varit enkelt att leva för mig under dessa år. Och inte minst skriva på en blogg.  För jag har fått ta så SJUKT mycket kritik. Förmodligen mest av alla bloggare. Kan det till och med vara så att jag fått mer hat än Kissie som (då) öppet mobbade andra, hängde ut nya människor varje dag och la ut diverse konstiga dieter som fick unga tjejer att banta?  Ja, det kan faktiskt nog vara så. Vad är det som folk går igång så sinnessjukt jävla mycket på här på min blogg?

Förtjänar jag all den skit, som väldigt ofta försöker vara väldigt positiv och stötta och peppa er andra? Att jag drar upp det där med cancer, är för att jag tror att ingen hade mobbat mig öppet på samma sätt då. För det är synd om folk som har en sjukdom. Men åter igen, förtjänar jag all den skit jag fått, eller får? Ingen förtjänar det oavsett om de inte gått igenom samma saker som jag! Och jag har fått skit under själva tiden som mitt mående varit på botten. Fy tusan vad tufft det varit kan jag säga. Att redan kravla på botten och gå in och läsa hur värdelös man är.

Folk skriver att saker här ändras hela tiden. Ensa stunden är det si, och andra så. Men seriöst, är det en anledning till att mobba? Att saker och ting ändras på bloggen = mitt liv…. då går folk wild n crazy och skriver massor av elaka saker och sätter nya diagnoser på mig. Om jag en gång av 10 gånger skriver att jag har en dålig dag och beklagar mig, då är det katastrof och jag är galen. Då är hela jag upp o ner och jag är inte normal. Det får jag ofta höra. Att jag inte är normal. Med otroligt negativ klang. Hur kul är det att höra det hela tiden? 

Kan det vara så att det finns en anledning till att något ändras i mitt liv? Att man ändrar något med jobbet. Avvaktar lite med hästarna? Kanske något hemskt hände som ni inte har en aning om? Kanske någon dog? För JA, två nära i min familj har dött de senaste åren. Och det har jag inte skrivit om. Det har varit fruktansvärt. Så JA, saker kanske förändras drastiskt, helt utan att jag valt det eller kan göra något åt det. Sen finns det många andra anledningar till att andra saker ändras, som jag väljer att inte ens nämna. Summa summaron: Döm ingen om ni inte själv gått i hennes skor!

Jag är stolt över den jag är. Stolt över vad jag åstadkommit under mitt liv. Stolt över att jag ens står på benen efter dessa förjävliga år av ren misär och motgångar HELA tiden. Mina närmsta vänner förstår knappt hur jag orkar stå på benen, förstår ni? SÅ mycket motgångar har det varit. Inga små skitsaker utan stora saker, som förändrar mitt liv varje gång. Och ja, jag försöker hela tiden att vara stark och ställa mig upp! Och jag kan enbart vara stark för att jag får skriva av mig här! Om livet. Om tankar. Upp och ner.

Jag trodde jag var på väg att dö i ambulansen för några månader sen. Jag trodde att om jag skulle blunda…då skulle jag dö och aldrig mer vakna. Och det enda jag tänkte på var vad jag lämnade efter mig. Och skulle jag dö så skulle jag vara STOLT över den person som jag har blivit efter alla dessa jobbiga år! All erfarenhet jag fått. Allt jag lärt mig. Alla jag har hjälpt genom att vara öppen och faktiskt skriva om allting som är tabu för andra i Sverige. Hur jag blivit en bättre människa. Jag är stolt över att jag bryr mig mer om andra än om mig själv. Mina nära och kära tjatar på mig, och JA, min medmänsklighet för andra tar ibland kol på mig själv. Men jag bryr mig iallafall till skillnad från många andra. Och det kan inte bara vara dåligt.

Och jag trycker på publicera nu för att en gång för alla sätta punkt för detta. Nu tänker alla till. Mot ALLA. I din skola. På jobbet. på bloggar. I stallet. För ni har ingen aning om vad den andra som ni snackar skit om, eller som ni mobbar har gått igenom. Om ni ser någon annan vara elak mot någon- säg till! Ser ni en elak kommentar här, ja kommentera då och säg ifrån. Ser ni någon vara elak- gå fram och säg till! Ta den sekunden för mig eller för en annan människas liv. Tillsammans är vi starka och det hjälper faktiskt om andra säger ifrån. Det är det enda rätta, överallt, i varje situation. Börja aldrig tumma på den regeln. Kärlek till er ♥

 

42 svar till “Kvällstankar… viktiga som fan

  1. Ingela skriver:

    Mera kärlek åt folket.
    Går igenom en jobbig period nu med nedtrappning och utbyte av mediciner. Är själv bipolär. Julen har varit skit och sorgsen. Hoppas på att se en ljusning snart.
    Jag hejjar på dig! Kram och kärlek.

    1. Tyra Sjöstedt skriver:

      Ingela- Ush fy fan jag vet hur det känns när man byter mediciner och med trappas ner samtidigt som man trappas upp på något. Abstinens och insättningssymptom. Då blir allt annat också värre. Ush, det är förjävligt. Hang in there! Snart börjar 2016 och vi får hoppas på att det blir ditt och mitt år 🙂 Hejar på dig med! Kram

  2. sara skriver:

    Hej förstår inte heller vart människor får allt hat ifrån… har själv blivit mobbad i skolan och även nu när det snart är nyår bli man aldrig bjuden eller så får man ett nej. Ett Nej, du får inte komma på min fest som jag har bjudit in massa andra människor till men du passar inte in…. det gör ont. Hoppas att alla tar till sig av vad du skriver Tyra, ingen ska behöva bli utsatt för någon typ utav mobbning eller utanförskap <3 kram

  3. Fanny skriver:

    Jag älskar dig. För din öppenhet, för din ärlighet och för att du är du. Du är helt jävla magisk. STOR KRAM.<3

  4. Petra skriver:

    Håller med Ingela…..mer kärlek åt folket!
    Precis som Ingela trappar jag ut medicin o ska snart sätta in en ny. Är dock inte bipolär utan ”bara” utbränd o deprimerad.
    Jag hejar på dig Tyra!!!

  5. Erika skriver:

    Mycket bra skrivet! Tack för att du skriver din blogg, jag gillar att du vågar vara ärlig. Heja dig <3

  6. Helena skriver:

    Du är inte mobbad Tyra … Däremot har du svårt att hantera bloggen då du går igång och skriver inlägg i försvar hela tiden på minsta sak . Det är helt sant att du har jättemycket skit kommentarer på din blogg . Men mycket handlar om hur du hanterar det och hur du väljer att gång på gång dra igång och uppmärksamma dessa med dina regelbundna blogginlägg som enbart handlar om de svar du fått i ngt inlägg .
    Finns hur mycket stora populära uppskattade bloggare som helst som hanterar detta på sätt som inte vattnar och göder denna typ av responser .
    Du kan inte tycka att bloggen är din dagbok och rum för frid och lugn, samtidigt som du inte kan hantera/ignorera inlägg som inte är trevliga och ändå vill vara bloggare som del av ditt yrke och inkomst .

  7. Martina skriver:

    Förstår helt och hållet din jämförelse med cancer.

    Jag slåss själv mot en djup depression och utbrändhet. Är totalt nere och känner att jag knappt orkar andas. Det gör fysiskt och psykiskt ONT i hela mig varenda dag, dygnet runt. Jag vaknar på nätterna av mina egna skrik och tårar. Ingen mat smakar gott. Ingenting känns vare sig roligt eller motiverade. Jag hatar det.

    Men ingen i min omgivning bryr sig eller tar mig på allvar. Får höra gång på gång ”ryck upp dig” ”skärp dig, så farligt är det inte” osv osv.

    Man skulle aldrig säga det till en cancerpatient eller någon annan med en fysisk sjukdom så varför ska man säga det till någon med en psykiskt? Depression och utbrändhet är minst lika farligt som cancer eller vilken annan sjukdom som helst och den är minst lika svår att bota. Många kommer aldrig någonsin tillbaka till 100% efteråt heller.

    Jag hatar det. Jag hatar att må såhär dåligt och varje dag önskar jag att jag var modig nog att avsluta allt. Bara få vila för en gångs skull. Få må bra.

  8. Malin skriver:

    Jag måste ha missat hur du blev medvetslös och nästan dog? Vad hände?

  9. Sanna skriver:

    Peace, love and understanding.
    Att det ska vara så svårt för så många.
    Kram!

  10. Molly Bergh skriver:

    Det är lätt att klaga bakom en skärm… Karma is a bitch. Kämpa på Tyra!

  11. Micke skriver:

    Att tycka olika och att ifrågasätta är inte att mobba eller att näthata. Förutom att din blogg är din privata dagbok så är den även en del av ditt arbete som du valt, att vara bloggare är att man får många olika läsare med olika åsikter. Vill du inte ha det så skriv efter varje inlägg att du bara godkänner kommentarer som är positiva enligt dig så slipper du ju alla andra. Kommentarerna modereras ju ändå så det är ju fullt möjligt även om man offrar några negativa och ifrågasättande läsare

  12. Linnea skriver:

    Har vi inte läst detta inlägget hundra gånger redan?

    1. Angie skriver:

      Men sluta bara då!!! Vad är det folk som du inte fattar??? Om hon upprepade gånger skrivit att hon blir ledsen av sånghäfte kommentarer så SLUTA då!!! Eller sluta läs bloggen. Fy, vissa människor är fan elaka.

      1. Angie skriver:

        Sånghäfte??? Sånahär!!!!

  13. Tina skriver:

    Heja dig Tyra!
    Ingen ska behöva ta sån skit!

    & jag älskar att du är så öppen!!
    Kärlek & Kramar till dig!

  14. Emma skriver:

    Till att börja med så kanske jag bör säga att jag i stort sett går i samma skor, psykiska problem i många år, får fysiska symtom av mitt psykiska månade (tex. svimningar, kräkningar och kan ligga utslagen i flera dagar), orkar inte riktigt med vardagen som andra människor. osv osv. (och ja, jag är i din ålder också)

    Med det sagt så tycker jag att du måste försöka nyansera din syn på kommentarer, vissa är konstruktiva och av all välmening, ändå brukar du ha taggarna utåt. När man ser att det börjar barka åt skogen för någon, då är det snällt att påpeka att man ser att något är galet, eftersom att det kanske kan leda till att det inte blir så. Många kommentarer du fått på senaste tiden är rimliga, eftersom att man, om man läst din blogg ett tag, kan se att vissa destruktiva mönster upprepas.

    Vidare så måste det återigen påpekas att när någon sagt ifrån att du betett dig illa, som när du hängde ut folk, så blir det automatiskt hatkommentarer. Är det rimligt? Man har inget frikort trots att man mår psykiskt dåligt.

    Jag hoppas verkligen att du sa komma på rätt köl, det är därför jag kommenterar ibland. Och jag tror att det är flera med samma agenda som också gör det. 🙂

  15. Jacqueline skriver:

    Finaste, raraste Tyra. Tänk om fler kunde vara lika godhjärtade, förstående och medmänskliga som du <3

    Var rädd om dig, det är mer än din familj, vänner, bekanta och dina djur som behöver dig – VI behöver dig.

    Du är grym och framförallt Du SKA vara stolt!

    Kärlek till dig UNDERBARA TYRA

  16. Pixiepatrullen skriver:

    Kärlek till dig oxå! ♥️

  17. Nathalie skriver:

    Jag har alltid varit en sådan person som sätter andra före mig själv. Skjuter undan mina egna problem för att kunna lyssna och finnas till för dem i min närhet. Det jag insåg efter flera år, med lite hjälp av en bra lärare, va att hur ska jag kunna hjälpa andra och stötta dem med deras problem och mående om jag själv inte mådde bra. Så jag tog ett beslut, ett själviskt i mångas ögon. Jag började ta hand om mig själv. Jag hittade någon som fanns där för mig när jag behövde det, och när jag kände att jag klarade det så fanns jag där för dem som behövde det. Det folk inte förstår är att man är bara människa, vi är inte perfekta. Ingen av oss. Och i stället för att kalla någon för självisk, dum, dryg, konstig eller snacka skit, så fråga om det är något man kan hjälpa till med. Ingen vet vad någon annan går igenom, vi ser utsidan men vi ser inte kämpandet på insidan.

  18. Jennifer skriver:

    Skriv allt och vad du vill, det är ju din blogg! Självklart ska ingen vara elak vare sig mot dig eller andra, dock tror jag att folk som kommenterar elakt (förhoppningsvis) menar väl, de är bara dåliga på att formulera kritik (konstruktiv kritik ska ju ge tips på hur man kan förändra/förbättra något och inte bara klaga på vad som är fel btw). Det plus att i skrivform kan ord lätt missförstås.

    Något som stör mig lite med ditt hoppande fram och tillbaka (men det är ju mitt problem om jag blir irriterad eller inte, inte ditt problem! 🙂 ) är att du ofta ber om tips och sen gör tvärtom vad de flesta skriver, och sen slutar det ofta med att du lite senare beklagar dig om hur det gått (tex köpa och sälja hästar, nu ska du dela upp bloggarna så det blir dubbelt jobb vilket var det som drog ner dig i din sjukdom så nu är måbga oroade att du ska jobba ihjäl dig igen). Jag skrev en lååång kommentar till ditt inlägg om vad vi tycker du ska göra med en vs två bloggar (där majoriteten svarade en blogg) som jag tycker formulerades konstruktivt, så jag skriver inte om det igen här.

    Lycka till med allt Tyra, jag tycker om dina ärliga inlägg, men om jag vore du så skulle jag trappa ner jobbet och inte öka jobbet just nu medan du fortsätter jobba med din hälsa.
    PS detta skulle jag säga till dig om jag träffade dig också, så jag hoppas och vill att det ska tas som konstruktiv kritik och inte mobbing. Kram!

  19. Jennifer skriver:

    Hej! Bra skrivet, massa kramar till dig och alla andra som behöver en..
    Jag tror att du får så mycket kritik för att du vågar skriva så öppet som hur du känner både bra som dåliga dagar. Vi är så vana att allt som visas upp ska vara så fint och näst intill perfekt och de är få som verkligen vågar skriva om det ”dåliga” som egentligen är normalt… Alla människor mår dåligt någon gång och har tankar/funderingar så förstår inte varför de blir ett sånt jäklans liv bara för att du skriver som de är!
    Jag tycker iaf att de är skönt att ibland kunna läsa dina ”mindre positiva” inlägg och känna fasen va skönt att jag inte är ensam..
    Fortsätt med de som gör att du mår bra! Kramis

  20. kh skriver:

    Älskade Tyra, det är väl ingen som klankar ner på att du varit sjuk? Det jag läser i kommentarerna handlar väl mer om en oro, att du är så upp och ner, och tar stora beslut när du är alldeles uppe i varv. Du säger ju själv att du har haft ett helvetes år med utbrändhet, missbruk etc. Det många av oss, vi som följt dig sedan dag 1 och vi som alltid hejar på dig, ifrågasätter är ju just, varför lugnar du inte ner allt? När du ena dagen ska sluta rida och en vecka senare köpa ny häst, då är det klart att vi reagerar. Tänk såhär: vi som följt dig länge, vi ser dig som en vän. Jag vet att vi inte känner hela dig, men du är ju den ärligaste bloggaren och delar med dig av både framgångar och motgångar. När man ser att en vän mår dåligt så blir man orolig!!! Då säger man ifrån, och jag upplever att du blir defensiv, fast att många bara visar oro. Jag vet att många också är rövhål och skriver massa skit, men det finns också många som uttrycker oro. Och många av oss har själva levt med samma problem som du har, eller så lever vi med dem fortfarande. Det måste du förstå, att vi är många som är med dig i detta. Men vi har ingen plattform.

    Stor kram till dig Tyra, jag önskar dig allt det bästa <3

  21. Alexandra skriver:

    Jag förstår din frustration otroligt mycket. Och man blir självklart förbannad på människor som har såna inskränkta sinnen som tror sig veta vad du går igenom. Jag har läst din blogg i några år och blir enbart glad de dagar du är positiv och glad. För jag kan relatera till din smärta då saker och ting är SKIT! För ingen dag är den andra lik Och tacka de högre makterna för det! Jag tycker i alla fall att du är grym. De som inte tycker det borde fundera lite på hur de själva mår. Peace Tyra!

  22. Alexandra skriver:

    Du är bäst. Tack för att du kollar in min blogg igen http://nouw.com/puffis

  23. Frida skriver:

    Jag tror på dig Tyra! Min kompis har för ett tag sen gått in i en deprisson. Det tillsammans med ätstörningar och fått medicin för detta nu.. Men det är ju inte så att det går över bara för att hon får medicin utskriven. Jag tycker detta är så jobbigt och svårt som närstående eftersom jag bara vill göra henne frisk igen, men det är så svårt… Hur ska man behandla den sjuke? Prata mycket om det? Fråga frågor? Känns så påfluget och hon är otroligt känslig för allting.. Ska man nämna de gånger hon försöker smita undan med maten? Hade du uppskattat om folk frågade dig hela tiden Tyra, angående ditt mående och så vidare? Eller är man för på och jobbig då?
    Du behöver absolut inte svara på detta inlägger om det är jobbigt för dig Tyra, men det är svårt att veta vem man ska vända sig till. Jag hoppas du mår bättre iaf och vi är många här ute som tycker om dig och tror på dig! Kram

    1. Deborah skriver:

      Själv lider jag av både panikångest, depression och utbrändhet. Diagnoserad med Autism.
      Frågar mina kompisar/familj osv: Jag svarar. Har inget emot det. Det är snarare skönt att veta att personen lyssnat och har funderingar. Om man lyssnat: då har man frågor, för psykiska sjukdomar är inget lätt, det finns inget facit.
      Prata med din kompis. Hon kommer gråta, men hon kommer krama dig efteråt och le.

      1. Frida skriver:

        Det var tråkigt att höra hur du har det, men jag hoppas du tar dig igenom dina sjukdomar och kämpar på! Tack för svar. Jag ska försöka prata med henne mer och hoppas jag kan vara ett bra stöd.. Kram !

  24. polly skriver:

    Fortsätt som du gör tyra. Människor är bra roliga i bland. Ingen är nöjd, det finns alltid något i texten som får människor att reagera eller haka upp sig. Det är så sant har man cancer eller någon annan sjukdom blir man inte i frågasatt eller kritiserad, men det är väl inte okey att bete sig om man har en diagnos eller har ett ”normalt” liv heller. Jag har adhd och blir ofta missförstådd, och nej jag skyller inte på min adhd. Försök att strunta i negativa kommentarer och människor dem suger bara onödigt mycket energi. Kram

  25. jos skriver:

    Mer kärlek åt folket!

  26. Hanna skriver:

    Nej du förtjänar inte sådant hat alls!! Ingen gör det! Bara för att man försöker göra det bästa av sitt liv och delar med sig liksom?!? Tror att det är många som tror att du går runt och ”är” såhär i vardagen men som du skriver så fungerar du som alla andra med jobb och vardag, detta är dina innersta tankar, det som man själv går hem efter en jävlig dag på jobbet och bearbetar o tänker på soffan framför TVn medan man hoppas att nästa dag ska bli bättre.
    Sen tycker jag som trogen läsare i typ 7 år(!!!) att du är inte så superbra på att anpassa ditt liv efter din hälsa Tyra. Det kanske har med din adhd att göra men en annan hade ju kanske haft en häst, ett företag, en blogg PUNKT. Ibland känns det som att din livsstil inte hjälper ditt mående, gör det svårare och mer komplicerat än vad det kunde varit med tanke på press och stress. Men du har ju skrivit förut att du vart i förnekelse att du inte kan leva som alla andra efter utbrändheten och så vidare så det är säkert svårt att vända livet till att bli lantlolla ”på riktigt” och ha tre bollar i luften istället för tjugo. Jag beundrar verkligen ditt driv och ambition och säger inte att man ska släppa det men man kan rikta den ambitionen åt olika håll. I detta fall kanske det skulle vara gynnsamt för din kropp och hälsa om du fokuserade den mer inåt och inte så mkt på utomstående projekt en tid. Jag själv är fullt frisk, har två jobb, pluggar heltid, sambo, häst och en stor kompiskrets och jag vet att ibland blir bara TANKEN på allt man måste/borde göra så stressfull att man inte orkar ta itu med sakerna och så blir man arg på sig själv. Och då är jag frisk!! Jag brukar ta ett riktigt jättebreak när inte ens de roliga sakerna är roliga längre, då vet man att man åtagit sig för mkt. Kanske något liknande som hänt dig nu när du tappat sugen på nya hästen och allt det du brinner för egentligen?

    Världens längsta kommentar men jag blir så engagerad efter alla år. Känns som du är en vän som jag vill rå om o prata och ge så mkt råd jag kan och hoppas att du finner något som kanske hjälper på något litet sätt iaf 🙂

    Om inte annat så får du en stor fet cyberkram nu iaf hahaha feel the lööööv

    KRAAAAAAAM

  27. Kim skriver:

    Det där hatet och mobbandet ser jag aldrig men det är ju enkelt att lösa: stäng av kommentarerna/Facebookkommentarer/be dem som modererar regler de ska följa/sluta blogga.

  28. Lissy skriver:

    Hej!
    Jag har aldrig kommenterar på din blogg tidigare.
    Nej du förtjänar inte ngt hat! Men det som återkommer är att det inte är ditt fel att allt det här har hänt (dig). Det är det så klart inte, men det är nog dags att jobba med acceptans och förändring. Acceptera att det är som det är och ta ansvar för att det blir en förändring. Det finns bara en person som kan förändra din situation och det är du! Der känns som du tagit flera viktiga steg i rätt riktning, men du är en allt eller inget person (kan ha med din diagnos att göra så klart) och jag tror du behöver jobba med små förändringar. Inte göra allt på en gång!
    Lycka till!

  29. Frida skriver:

    Depression har högre dödlighet än cancer.

  30. Ulrika skriver:

    Det måste vara helt fruktansvärt att bli utsatt för sådant hat som du blir! Jag visste inte att du har det värst av alla storbloggare. Såg på Trolljärgarna när Kissie var med och både hon och hennes familj har blivit hotade till livet av nättroll. Om du har det ännu värre så kan jag inte ens föreställa mig hur hemskt det är och hur du orkar fortsätta blogga 🙁 Det är starkt av dig!

    Hur som helst är det bra att du inte publicerar hat-och mobbningskommentarer. Jag läser ofta igenom kommentarerna och det känns som det är två typer av kommentarer som publiceras.

    1. De som känner igen sig och vill berätta sin egen historia vilket är jättebra för man kan få stöd i vanadra.

    2. Det som kommer med konstruktiv kritik och tycker att bloggen är rörig och svänger mycket.

    Något jag däremot reagerade över var en tjej som kommenterade något i stil med ”nu var det synd om dig igen fick du en offerkofta i julklapp”. Utav massa konstruktiva och bra kommentarer innan valde du att svara på denna och även nämna att du kan spåra ip-adressen. För det första, det kanske är en taskig kommentar men varför kan du inte bortse från den och suga i dig de bra kommentarerna istället? För det andra, om du ska hot med att spåra ip-adressen vad skulle konsekvenserna av det vara? Ringa polisen och säga att en av dina följare frågade om du fått en offerkofta i julklapp?

    En viktig egenskap hos en offentlig person är att kunna hantera offentligheten och inte ta åt sig av just sådana kommentarer. Blir man däremot hotad är det en annan femma såklart. Hot och allvarliga kränkningar är helt oacceptabelt och de kommentarerna är ju bra att du inte publicerar.

    En sista tanke, kan det vara så att du med tanke på din sjukdom har svårare att hantera offentligheten och känner att folk är emot dig och inte vill dig väl? Jag kan ha fel men om det är så kanske den enda vägen till förbättring är att lägga ner bloggen. Hade varit jättetråkigt så klart.

    1. Jennifer skriver:

      Hahaha, ett jobb för Aschberg!

  31. Elin skriver:

    GO TYRA!

  32. Deborah skriver:

    Själv håller jag på att gå in i depression igen. Är utbränd. Har panikångest. Är uttråkad, samtidigt som jag ej orkar göra något. Omotiverad. Livet känns meningslöst. övertänker allt.
    Diagnoserad med Autism. Ger alltid min själ till det jag gillar/älskar – sedan blir jag tillslut uttråkad och omotiverad helt plötsligt – livet dras ur andan på än.
    Blir lätt utbränd pga jag tar in precis varenda lilla minsta detalj. Jag är som en kamera med hög upplösning – ser och tar in otroligt mycket och det gör att batteriet laddas snabbare ur.
    I förrigår natt fick jag en panikattack pga allt kändes så meninglöst och jag bara visk-skrek till mig själv/universum/vemvet ”varför lever jag, varför kan jag inte bara dö, döda mig,”. Det är en hemsk känsla när man är fångad i sin egen kropp. Ena delen vill ut och springa en mil – den andra vill sova för där kan man leva i en egen värld – tredje vill ta livet av sig.
    Tillslut slits kroppen isär. Jag fick ha en knutnäve och dra in naglarna i min egna handflata för att inte slå mig själv i bröstet (något min kropp ville. Vet att många med svårare asperger ofta gör sådant.. Vet inte om det är någon kroppsreflex för oss, dem med Autismspektrat. Vet bara vad min kropp/reflexer/nerver ville)..
    Jag vill göra så mycket. Vill ha en egen gård i ett varmare, engelsktalande land, ta in missförstådda och felbehandlade djur och se till att dem får bli lyckliga – en andra chans. Ha en man som likaså älskar djur och får gärna kunna fixa höet haha. Jobba inom ”lättare” vård där det handlar mer om psykologi (lugna ner folk, ta blodprover, ge vaccin, osv), hjälpa människor i Afrika t.ex, hjälpa till med att försöka få så att alla har möjlighet att få rent vatten, bli PT, ta utbildningar i djurväg (kunna ”lättare sjukvård” alltså kunna se när det behövs tillkallas veterinär/klinik och kunna göra allt som ”hembesök” gör – alltså ej kirurgiskt. Även kiropraktor, verkning osv), se till att fler får information om vad ångest, utbrändhet och depression är. Fler ska veta att det är inte ”påhitt”.
    Du förstår. Jag vill kunna lite av allt i och med att jag lätt blir omotiverad. Att ha rutiner – fast ändå inte – är bra för mig, om du förstår hur jag menar. 🙂
    Kruxet är ju: jag blir lätt omotiverad = studier blir ett helvete även fast jag får bra betyg (tar nu ett år av, minst, från gymnasiet. Hade ju 4 års av helvete pga felbehandling av psykologer,teraputer, sjuksystrar, kuratorer, rektorer, lärare, osvosv. De bara ”DU HAR SOCIALFOBI. DU ÄR SÅ FÖRBANNAT LAT, KAN DU INTE BARA RYCKA UPP DIG OCH KOMMA TILL SKOLAN. JAG SKITER I ATT DU SPYR VARENDA MORGON OCH INTE KAN ÄTA NÅGOT. VI HAR SKOLPLIKT. DU MÅSTE GÅ TILL SKOLAN. DIN MAMMA ÄR IDIOTISK OCH LAT (mamma var den som lade 4h varje morgon för att få mig till skolan, gick på möterna varenda vecka både på skola och BUP, tog emot skit tillsammans med mig.) Oj. Du har autism nu. Sorry för att vi inte lyssnade. Men ah, skitsamma”)..
    Kan inte sitta i KLASSRUM eller andra tysta, disciplinta situationer. Är det tyst vid matbordet när man sitter med släkt och vänner – ja – då börjar min mage kurra, få damp, känns som man ska skita på sig (fast egentligen är man stenhård i magen, så det känns som man har en sten inom sig). Haft denna ångest sedan klass 6 där vi tystläste i klassen, jag var hatad och utfryst, min mage kurrade svinkonstigt, alla skrattade mot mig. Som autistisk: en sådan situation vill inte min hjärna eller kropp släppa. Det går inte. Det sitter i.
    Så varje gång min mage kurrar/vill kurra: min kropp spänner sig och börjar skaka och jag blir som en het, tittig häst som bara ivrigt kollar omkring sig och vet ej var den ska ta vägen. Sedan blir man så spänd att man håller på att skita på sig (vem har inte ångest för det liksom). Vilket gör att man spänner sig mig. Tillslut springer man ut från rummet och kan knappt andas och svettas som en dåre.
    Utbildning är alltså inget jag kan. Kul, när man som person VILL lära sig och utbilda sig. Men kan inte p.g.a 27 mobbare i en klass skrattade åt mig när jag var 12. Otroligt roligt när idioter får kontroll på ens liv.

  33. Lina skriver:

    Förstår hur du menar! Men vissa cancersorter ses som ”fulcancer” där den drabbade ses som en orsak till diagnosen. Fruktansvärt att skuldbelägga individer, skyll dig själv ungefär! Men förstår hur du menar. En skillnad finns det dock, psykisk ohälsa kan man bota eller iallafall hålla i schakt, inte lika lätt med cancer och andra svåra sjukdomar!
    Kram

  34. Zandra Svensson skriver:

    Tyra jag hoppas verkligen du mår bättre snart men vore det inte bättre för dig att överväga att jobba med något annat än med bloggning och offentlighet eftersom det antagligen drivit på din sjukdom ännu mer? När mitt eget liv rasade så stängde jag bland annat ner min Facebook och ett par andra sociala medier och det kändes faktiskt lite bättre, som att jag äntligen fick vara ifred… Så mycket skit och kritik som du fått så kan jag bara känna att det kanske vore det bästa för dig så du äntligen kan få må bra nångång. Massa krya på dig kramar!

  35. Linda skriver:

    Jag tycker du ska lägga upp alla kommentarer. Inte dom värsta. Men du skrev ju själv att du skulle röra om i grytan bla bla.Jag tycker diskussionerna i kommentars fältet är halva grejen på din blogg.När du hade Facebook kommentarerna läste jag inte din blogg. Den var inte alls lika rolig.Ta dom inte så personligt. ..

  36. Nina skriver:

    Så jävla viktigt att du pratar om det! Och så jävla vidrigt att folk fortfarande ser på psykisk sjukdom som självvald, som något du kan bara lägga ner.

    Jag har haft problem med psykisk sjukdom i många år. Det har yttrat sig på många sätt, men oavsett så har en sak varit konstant… Jag vågar inte berätta. Mina föräldrar vet ingenting, på jobbet vet de ingenting. Många av mina vänner vet ingenting. För jag orkar inte bli dömd på det sättet en blir. Jag orkar inte ta det.
    Jag går igenom en jävligt jobbig tid just nu. Många stora motgångar, livsförändrande motgångar. Svårt att se en väg framåt, det mesta är mörkt. Men för det mesta spelar jag någon annan. Jag är bra på det. De enda som får veta vad jag verkligen tänker är ett par av mina allra närmsta och viktigaste vänner. Det betyder allt att de finns! Men det är för jävligt att folks inställning fortfarande är att det är något konstigt att må psykiskt dåligt. Att det är något lite skrämmande och obehagligt, och något du borde lägga ner. Vi borde ha kommit längre! Så TACK Tyra, för att du pratar. Det är så jävla viktigt!

Kommentera

E-postadressen publiceras inte.

Translate »