Allmänt

PS. Att acceptera är inte = att det är acceptabelt…

…vill bara tillägga en grej. Jag missförstod nämligen de här med acceptans innan. Och jag kom på det att vissa här också kanske gör samma sak, alltså missförstår vad jag skriver… När jag fick frågan om jag accepterat allt det här så svarade jag att det självklart inte var accepterat i mitt liv! Men det var inte det de menade och det är inte det inlägget under handlar om…

Att acceptera är en sak. Sen om man ska acceptera DET är en annan. Hänger ni med klart och tydligt? Bara för att du är mobbad så är det självklart inte accepterat nån jäkla stans att det är så. Eller om du blir slagen, självklart är det inte accepterat. Ingen ska behöva bli slagen eller mobbad. MEN, faktum är att det är inte först du erkänner för dig själv och accepterar att det är så, som du kan gå vidare. För inte fan vill du ha det så!

Bara så ingen missförstod det som jag gjorde från början… Men, för att kunna ändra på en situation när ingen annan som gör det så måste man själv acceptera att det faktiskt händer. Alla som läser min blogg är exakt lika mycket värda och exakt lika bra människor. INGEN är bättre än någon. Jag är inte bättre än dig. Du är inte bättre än Anna i din klass. Du har ingen rätt till att se ner på Linda på ridskolan. Ingen har rätt till att behandla någon dåligt.

Vi är alla kött och blod med samma känslor. Ok, det var bara det. 

hej

  Allmänt

The Drawing Room- Dag 5

Hej! Idag skriver jag tidigare för idag har jag mer energi. Jag är väl inne i steg 1 med mitt problem. Och det här steget bör man ta oavsett vilket problem man har. Typ ett beroende, en situation som suger eller vad det nu kan vara man är arg över. Och det är som sagt först att erkänna problemet vilket är enkelt. Sedan kommer steget att acceptera. Vilket jag trodde var lätt. Men det är svårt!

Det kan handla om så mycket olika saker och situationer. Att acceptera att den jag älskar slår mig. Att acceptera att jag inte har ett jobb. Eller att min häst är skadad…Att acceptera att jag har ett beroende som jag inte kan styra över. Och det SUGER! Man blir arg, ledsen och det gör ont! Som FAN. Men man kommer inte vidare innan man accepterar. Och jag har varit här i 5 dagar snart utan att acceptera fast jag har erkänt. Inte förens idag förstod jag att erkänna och acceptera är två HELT olika saker.

Man kommer ständigt med undanflykter och bortförklaringar. ”Ja men jag provocerade fram hans slag”. Eller ”Jag fick utskrivet att läkare” eller ”Jag är otrogen för att det inte funkar hemma” eller ”Jag förstår att jag är mobbad för jag är ful och tjock”. MEN NEJ!!!!! Bortförklaringar! Man kan absolut säga, men faktum kvarstår- DU/JAG har inte gjort något åt saken och vi måste acceptera att vi är i den här hemska situationen! Ingen vill väl vara där!? Inte jag heller! Varför är jag då kvar i detta?

NÄR man har accepterat så kan man börja agera. Men jag tänker inte gå vidare med agerandet på bloggen förens jag accepterat fullt ut. Jag måste få vara arg och bitter ett tag. Att jag är i en pissig situation. Att jag jobbade tills jag blev sjuk. Att jag sedan vände mig till dom jag ska vända mig till- läkarna, för att få hjälp. Och att jag inte fick hjälp. Utan fick tabletter som jag åt av, sedan blev kroppen tolerant och jag åt mer och fick ett beroende som gjorde att jag tappade all kontroll.

Mycket av situationerna jag nämner i början är saker som vi människor inte kan ha någon makt över. Du har ingen kontroll eller makt över att din kille slår dig. Att du är mobbad. Att du är beroende av något. DU bestämmer inte över det! Ingen kan bestämma över det! Och det är också först man accepterat att det är så som man sedan kan börja agera.

När man accepterat så innebär det att man förstår att man inte har någon kontroll. För ingen vill ju vara maktlös. Jag har accepterat att jag har en beroende-sjukdom. Som styr mig och tar över min kontroll och makt. Jag är arg och ledsen över det, men det ÄR så nu. Vissa saker är jävligt orättvisa och så in i helvetes jävla sorgligt. Men å andra sidan så är det bara en själv som kan förändra något. Om du är mobbad. Mobbarna finns där… accepterar du att du är mobbad så händer det något i dig. Accepterar du att du blir slagen? Det är ju bara DU som kan välja hur du nu ska agera? För om någon annan hade agerat så hade det varit löst nu, eller hur? Och det är också jävligt orättvist, varför agerar ingen annan? Men man kan bara inte lägga över ansvaret på någon annan- tyvärr! Även hur hemskt det än är och hur bra människor som man har runt om en.

Det är jävligt flummigt och jag är ute på hal is som jämför ett beroende med att bli slagen. Det är en metafor. Om du har cancer så måste du acceptera att leva med att du har cancer. Du väljer du om du vill genomgå behandlingar för att må bättre. Hur jävla hemskt och orättvist livet är så måste du ändå göra det valet och inse fakta. Även om det är så skrämmande, orättvist och sorgligt.

Samma sak hos mig. Jag ÄR inte beroende, utan jag HAR ett beroende. Du är inte cancer utan du har cancer. Du är inte diarré utan du har diarré. Och så länge man ”har” något så måste man acceptera det och jobba hårt som fan för att bli av med ”det”. I vissa fall kanske man själv inte kan välja att sjukdomen ska gå över… men man kan kämpa. Många ger upp tyvärr. Och det är så otroligt orättvist med såna sjukdomar, jag vill inte jämföra såna sjukdomar med detta men det blir också en sorts metafor för att förstå att det handlar om en själv i första taget.

”Du har själv satt dig i den situationen” kan många säga. Men inte har någon människa VELAT hamnar i ett beroende och behöva substanser för att endast kunna MÅ BRA? Inte ville du att du skulle bli mobbad för att gå i skolan? Inte fan ville du att din kille skulle börja slå dig? Inte ville jag förlora hela mitt liv pga detta? 

Ingen vill väl hamna i en hemsk situation där man mår piss och tappar kontrollen? Så jag tycker vi släpper det tänket och ”det är endast ditt eget fel” nu på bloggen. Alla som känner mig vet att det värsta jag vet, min största mardröm är att tappa kontrollen över saker. Och sen var det jag som hamnade på sjukhus medvetslös för att jag tappade kontrollen på mig själv. Hur jag jobbade, åt, sov och tog mediciner? Hur i helvete händer det liksom!?

Hej jag heter Tyra och jag har en beroende-sjukdom. Jag är en människa som är levnadsglad, smart, rolig och glad. Men jag har ett beroende som ständigt gnager där i huvudet och i hjärtat. Som jag kämpar varje minut med. Jag är beroende av att jobba och prestera och jag har blivit beroende av medicin som jag fått utskrivet av läkare för att må bra. Det har jag erkänt för länge sen. Och jag accepterar numera att det är så. Det tog mig dagar här att acceptera. Vakna nätter. Gråt, ilska. För hur i HELVETE kunde jag hamna här? Jävla läkare som skrev ut. Jag får vara arg och jag har rätt till att vara det. För vem vill byta plats med mig liksom? Jag accepterar. Och nu vill jag gå vidare och jobba med det här. Jag vill bli frisk och må bra!

 

  Allmänt

The Drawing Room- Dag 4

Hej! Varning långt inlägg. Ush dag 4 har varit skittuff. Idag kunde jag knappt gå upp ur sängen här. Missade yogan och samtalet i grupp. ALLT var jobbigt. Mycket som revs upp i huvudet. Vad gör jag här? Hur kommer det att bli sen? Varför lever man? Jag får gå efter bra rutiner här och äta sjukt bra mat, men när jag kommer hem då?

Sedan hade jag enskilt samtal och det var väldigt värt. Jag fick saker att tänka efter på… Mitt största problem är jobbet. Jag blir aldrig nöjd. Jag har extremt höga prestationskrav. Jag vill bara mer hela tiden. Det kan vara bra med dessa egenskaper om man är entreprenör. Men det kan också bli ens fall. Det blir mångas fall faktiskt… Känner flera duktiga stora entreprenörer som knarkar eller dricker alkohol för att orka och som har klippkort på psyk. Tyvärr.

Så idag fick jag konkreta frågor. Typ hur mycket bör mitt bolag omsätta för att jag ska bli nöjd? Kan det stanna där? MÅSTE det bli större? Jag har precis skrivit miljon-kontrakt på bloggen. Eller för några veckor sedan. Det är jag nöjd över te x. Ett stort steg för bloggen. Men bloggen är något som jag haft som bi-syssla och jag har jobbat stenhårt med Star Rider och Style by tyra innan. Jag måste inse att endast jobbet med bloggen är grymt mycket för en människa. Det är mycket sponsorer, samarbetspartner och krav som ställs på mig där. Jag tror inte många förstår hur mkt jobb det är.

Sedan Star Rider. Är det en omsättning på 5, 10 eller 25 miljoner som krävs? Vad blir jag nöjd över? Jag vet fan inte, alltså jag har INGEN aning. Mycket vill ha mer och jag vill ha mest! I grund och botten handlar det inte om pengar- utan att jag vill vara bäst! Min blogg måste vara en av de absolut största i Sverige. Star Rider måste bli ett av de bästa mest populära i Sverige. Det är alltid topp-prestation liksom. MÅSTE det vara så? Det ska jag fundera över.

När man inte vet, inte har några mål så är det svårt. Jag kan ju verkligen inte svara på vad mina mål är för fem öre. Inte i närheten ens…det enda är att det ska vara med och fightas på det bästa och största. Går det om jag ska vara nöjd? Mitt jobb har ju också blivit mitt fall. Jag blev utbränd och fick jordens jäkla huvudvärk varje dag. Jag gick med skiten i ett år innan jag gick till läkaren. Väl där får jag utskrivit citodon och tramadol för värk. Och att jag blev beroende är INTE mitt fel. Klart som fan vem som helst blir det om man käkar en riktigt beroendeframkallande tablett 3 gånger om dagen i 1,5 år…eh daaaahhh. Jag är ingen sämre människa för det.

Jag har levt i skam och skuld allt för länge nu. Och jag tappade kontrollen. Tros att kontroll är det jag är bäst på. Jag har alltid tyckt att jag failade där. Tappade all kontroll och lät ett jävla läkemedel ta över mitt liv och prestation. Jag är piss-arg över det. Trots att INGEN människa skulle ha klarat av det. Idag har jag varit ilsken hela dagen. Arg och ja, arg. Och då har gamla saker kommit upp som jag är väldigt arg över. Några grejer kommer jag dela här, tro mig!

Men mest arg över att jag fick morfin utskrivet och att jag aldrig fått någon hjälp av en enda läkare, närvård, psykiatriker på TRE år. Jag har alltid sagt att jag inte skyller på dom…men vem fan ska jag skylla på då? Jag lyssnade på proffsen. Utbildade läkare som jobbar inom vården!? Ja, det är jag som hämtat ut tabletterna, haft dom i handen och svalt dom. Självklart tog jag emot det– för ALLT jag ville var att må bra!  Vem hade inte tagit ett piller om proffsen säger att allt kommer bli bra om jag äter dom??? Hade bara vår vård fungerat i Sverige så skulle jag och tusentals andra INTE suttit där vi sitter idag. 

Idag har jag inget val än att erkänna mina problem. Men, är det samma sak som att acceptera dom? Jag svarade JA första dagen. Men nu vet i fan. Jag erkänner men jag kan fan inte bara acceptera att det här händer! Det är inte acceptabelt i mitt liv att hamna här. Inte med min moral och värderingar. Men, jag kan inte påverka hur en substans tagit över min kropp- hur smart jag än är. Och det är viktigt för mig och er alla här som läser att faktiskt förstå att vi inte är dåliga människor för det!

Jag måste sluta vara ilsken över situationen nu och faktiskt acceptera det här nu. Jag måste ändra om mitt liv. Det börjar självklart med jobbet som är grunden till allt. Och det är ju ingen läkares fel… bara mitt eget. Mitt driv. Men jag har en liten plan där faktiskt. Sedan ska jag självklart sluta med alla mediciner som jag ätit under åren. Och det är inte bara tramadol som jag åt förr. Det är allt från lugnande, till ångestdämpande. Och det är inget som jag ska äta.

Det första steget i 12-stegsprogrammet är att acceptera. Och det måste jag bara göra innan jag kan ta steg 2. Och jag tror att ilskan idag har varit ett resultat av att jag accepterat. För vem tusan hade inte varit arg? Jag har tappat tre år av mitt liv pga att jag inte fått hjälp från början. Jag känner typ sån ilska att jag vill hämnas…förstår ni? Galet låter det. Men så arg är jag. Jag kommer såklart inte hämnas. Utan jag kommer kriga för det här och stå upp för alla som inte har en stor blogg att nå ut med!

 

Nu ska jag skriva av mig lite ilska. Vår psykiatri i Sverige är PISS och vi har så många inom vården som borde sparkas till månen och inte få komma tillbaka. Typ personalen på Norrköpings psykiatriska enhet som jobbade i fredags eftermiddag 16 oktober. Ni borde få sparken hela bunten! Man ska ta mig fan inte få jobba med sjuka människor om man beter sig som dom gjorde! Tänk er, vuxna människor som ska jobba på en psykisk akut-enhet där de som kommer är i RIKTIGT dåligt skick… Så möts man av otrevlig personal som inte varken bryr sig ett jävla skit, är otrevliga och behandlar en så jäääävla respektlöst. Ush ush ush, både jag, min pappa och Andreas gick därifrån med avsmak! Tänk att dom ska hjälpa andra människor, och dom fick mig till att gå därifrån efter 5 minuter pga det vidriga bemötandet. Riktigt jävla otäckt.

Innan jag gick så kom det en ung tjej gående. Jag berättade om mitt bemötande och bad henne ta detta vidare till deras chef. Vet ni vad idioten svarar? ”Ja alltså jag kan inte göra det för jag vet ju inte vilket sinnestillstånd du var i”…. GAAAAH! Som att alla som kommer dit är mentalt störda!? Det räckte liksom inte med att bli riktigt illa behandlat av de andra, Utan innan jag gick så skulle jag bli kränkt också! Och då blev jag arg och sa att om hon behöver andra vittnen så sitter min fullt friska kille och pappa där som kan intyga samma sak. Andreas och pappa satt i chock typ över att det ens kunde gå till såhär och förstår att jag verkligen ville gå därifrån. 

  Allmänt

The Drawing Room- Dag 3

Hej! Dag 3 idag. Jag har typ 14 inlägg i utkast men jag vet inte riktigt exakt hur jag ska blogga här. Måste landa lite. Men kommer nog tidsinställa lite imorgon, om jag mår bra. Idag har det nämligen varit en väldigt känslosam dag. Dippar och toppar. 

Sov faktiskt bra inatt, riktigt jäkla skönt. Kände jag mig jättepigg när jag vaknade. Men sen föll jag platt som en pannkaka vid genomgången. Vet inte varför faktiskt. Dålig luft, svårt att andas och skräcken övar att sluta med allt och ändra om sitt liv. Fick en panik-attack. Då tog vi ett break och jag fick gå in och prata med Jovan som jobbar här. (Fantastiskt skicklig). Sedan när jag kommit ur attacken så fortsatte vi. Det gick bra.

Sov sedan en timma. Promenad. Ja jag orkar inte skriva allt i detalj. Men det har varit en tung känslosam dag. Har liksom känt mig bakis. Men… nu på kvällen så kom vi på en tävling där vi skulle köra en lång bana genom huset (en herrgård)…ni vet upp för trappa, runda huset, upp o ner och hej och hå. Vi är ju väldigt lika alla här, sjuka tävlingsmänniskor och alla var helt galet laddade! Jag gjorde min bana på 34 sekunder och de andra låg mellan 31-33 sekunder och då snackar vi fan vältränade grabbar! Så jag är sjukt nöjd! Men jag ska slå mitt rekord här nån dag.

Efter det höll jag på att kräkas, haha tog ut mig totalt..såklart. Men det var skönt att göra av med ALL energi man hade. Sedan dukade jag upp hela sängen med smink och satte och sminkade mig ikväll. Det är ett av mina sätt att skapa. Så det var rätt nice att bara få göra något som man är bra på som innebär att man får jobba med händerna och hjärnan 🙂

Jag ska passa mig lite med att blogga såhär sent, jag ska stänga av datorn nu och hoppas kunna sova. Inte bra när jag är arbetsnarkoman… jag FÅR INTE jobba nu utan ska stänga ner datorn NU. Ska ringa och säga gonatt till Andreas. Skulle behöva skicka alla bilder jag ska till Nico för han behöver dom för designen :S Gör det på en sekund nu bara. Så vi får upp den nya designen, den är så jäääävla snygg! Nico är King!

Men puss o kram på er, nya tag imorgon! hehe tog lite bilder med webcam idag! Har faktiskt fått sjukt fin hy nu. Såhär bra har den nog ALDRIG varit! Ska berätta vad jag gör och vad jag använder- i ett annat inlägg. Kan ju inte avslöja allt direkt 😉 Tjohej!

Translate »