Allmän pepp om livet

Lär känna teamet – Denice

[:sv]

Namn: Denice Söderholm
 .
Ålder: 20år
 .
Tidigare erfarenheter: Har haft egna ponnyer/ hästar sedan tidig ålder. Har tävlat upp till 130 hoppning med flertalet hästar.
  .
Hur fick du jobb på Team Tyra?
Jag köpte min ena häst, Joe KLT av Tyra. Efter det har vi haft kontakt väldigt mkt och alltid pratat om att när Tyra köper sin egna gård ska jag flytta dit med hästarna och jobba.
  .
Hur har du utvecklats hittills? Här utvecklas jag som ryttare eftersom jag har möjlighet att ha fler hästar i träning/tävling.
 .  .
Vad har du för framtidsdrömmar på Team Tyra?
Framtidsdrömmen för teamtyra om man ser det från min sida och mina uppgifter är att få igång en bra anläggning, där man kan ha bra träningsmöjligheter även för andra ryttare. Jag vill kunna åka på så många tävlingar som möjligt och få leverera bra resultat och visa upp hästarna på ett fint sätt. Jag vill även få igång en verksamhet genom att ta emot hästar för tillridning/försäljning.
  .
Vad är det roligaste/tråkigaste med jobbet?
Roligaste med jobbet är att jag dagligen får jobba i stallet och rida många hästar. Det tråkigaste är väl att laga staketen som hästarna ibland väljer att springa rakt igenom…
  .
Vilket är ditt bästa hästminne?
Det roligaste hästminnet jag har är när jag vann en final på en stor tävling med min ena häst capello.
  .
Vem är din favorithäst av Tyras hästar?
Håkan. Han är min typ av häst och rolig att arbeta tillsammans med varje dag.
  .
Vilken av Tyras hästar är du mest lik?
Skulle Sanno vara en människa så skulle han vara som mig. Vi gillar att kriga!
  .
Vad är den största utmaningen med jobbet?
Den stora utmaningen är att kunna hålla fokus hela dagen och fördela tiden rätt så att alla hästar får den tiden de behöver. Samtidigt som man måste vara effektiv.
  .
Hur är Tyras som chef?
Tyra är en lättsam och rolig och chef. Hon är lätt att prata med oavsett om det handlar om jobb eller personligt. Hon är väldigt omtänksam och jag känner mig alltid uppskattad.
byline-denice
Tyra Om Denice:
Denice jobbar hos mig och bor här tillfälligt, och ju fler dagar som går desto bättre, för vi trivs så otroligt bra ihop både privat och jobbmässigt. Denice och jag har bott ihop sedan vi flyttade hit till gården och vi har aldrig haft en enda diskussion om något och inget har någonsin varit ett problem. Denice är en supertalang gällande hästarna och ridning. Hon rider så otroligt bra, väldigt tekniskt och hon har mycket kunskap. Hon är väldigt modig och ambitiös när det gäller ridning och hästarna.
 .
Att sedan få en liten extrafamilj genom Denice och hennes familj är helt underbart. De är så fantastiska allihopa och hennes mamma, pappa och syster Nicole är här ofta och bor här. Det känns tryggt och bra att ha dom i mitt liv. Och även om Denice åker tillbaka till sthlm där hon bor, kanske skaffar ett vanligt jobb och tar steget ut i vuxenlivet så vet jag att vi alltid kommer ha en nära relation. Jag kommer alltid stötta henne vad hon än väljer att göra. Kommer aldrig sätta mig själv i första hand utan det viktiga är att Denice trivs ♥

[:]

  Allmänt

Nyheter

[:sv]Hej! Idag har jag och Andreas varit på Charlies för att hämta vår resterande pall med foder och MIN SADEL. Som jag väntat! I nästan tre månader, men varenda liten minuts väntan var värt den för den är helt underbar! Ska visa den när jag har min bra kamera 🙂 Självklart fick fina nyheter följa med hem. De har så himla mycket fint på Charlies, alltid fina och bra nyheter också. Dessa nyheter är helt nytt från Animo, vad tycker ni om ridbyxorna? Jag tycker dom är helballa! Även ridstöveln från Mountain Horse är fantastisk fin! Den hade följt med hem men det fanns inte ”tall” så de var lite för korta på mig som har så långa ben.

Vad tycker ni? Hiss eller diss på byxorna och stöveln?

IMG_1872.JPGIMG_1873.JPG     IMG_1877.JPG[:en]Hej! Idag har jag och Andreas varit på Charlies för att hämta vår resterande pall med foder och MIN SADEL. Som jag väntat! I nästan tre månader, men varenda liten minuts väntan var värt den för den är helt underbar! Ska visa den när jag har min bra kamera 🙂 Självklart fick fina nyheter följa med hem. De har så himla mycket fint på Charlies, alltid fina och bra nyheter också. Dessa nyheter är helt nytt från Animo, vad tycker ni om ridbyxorna? Jag tycker dom är helballa! Även ridstöveln från Mountain Horse är fantastisk fin! Den hade följt med hem men det fanns inte ”tall” så de var lite för korta på mig som har så långa ben.

Vad tycker ni? Hiss eller diss på byxorna eller stöveln?

IMG_1872.JPGIMG_1873.JPG     IMG_1877.JPG[:]

  Allmänt

Direkt från hjärtat…

[:sv]Det här inlägget har jag filat på så länge. Men nu låter jag fingrarna knappra. I förrgår kväll satt jag och pratade med Denice och då kom allting fram. Om man har upplevt det själv, och är inbiten hästmänniska så kommer man förstå… Om man inte har det eller är det så kanske jag kommer få hat. Men jag tänker inte längre hålla tillbaka saker jag känner eller tycker för att jag ska vara rädd för vad andra tycker och tänker. Ridning, ridsporten är inte min starkaste sida. Jag är en glad amatör som ”bara” älskar mina hästar. Och det är grunden i allt jag gör.

Jag saknar Lalle. Så in i helvete att det gör ont i varje kroppsartär. Jag har valt att inte skriva så mkt om Lalle här, jag har berättat vad som hänt och tänker inte gå in på det mer. Han var skadad, en förslitningsskada som tog ett år utan ridning och tävling för mig. Detta år tappade jag allt. Jag mådde dåligt i stallet. Att se Lalle sakta men säkert förvandlas till något helt annat. Från att mötas av två förväntansfulla ögon med öronen fram till att han inte gick att hantera. Han stegrade i boxen och blev nästan farlig.

Varje gång jag gjorde något så fick jag hopp om att han kommer bli bra. Varje veterinärbesök, scinten, vi åkte fram och tillbaka, John kom ut många gånger, equi-Linda, ringde och skickade röntgen och scint till diverse veterinärer som skulle vara bra, te x Silvana- ja ALLT försökte vi. Att se sin häst vara avundssjuk och undra ”varför ska du inte rida mig mamma” varje dag DÖDADE mig. Jag dog inombords. Jag ville inte vara i stallet, jag tappade allt.

Med Lalle dog min gnista. Han var den häst som jag red bäst, han avgudade mig och han älskade mig. Och det är det som är så svårt att förklara. Jag vill att min häst ska älska MIG. Jag vill att min häst ska avguda mig. Den får gärna älska andra, den får gärna gå fint när andra rider…men ni förstår…jag har alltid haft en-manshästar och Lalle är det. Jag red honom bra, jag skulle kunna styra runt en stor bana i ögonbindel för jag kände varenda lite puls i hela kroppen. Jag kunde sända över mina tankar till honom och han lyssnade.

Jag har tänkt så mycket att hjärnan säkert börjat blöda, över hur jag ska göra med mina hästar. Vilka ska säljas? Vem ska vara kvar? Ska jag gå på magkänsla och hjärta eller ska jag tänka taktiskt. Jag har idag 5 (plus Doris) helt underbara fantastiskt fina hopphästar. Men… några av dom är inte en-manstypen.

Bambo, Håkan och Sanno älskar allt och alla. De bryr sig inte om jag kommer till stallet, om det är jag som rider eller om det är Denice som rider. Missförstå mig rätt, men jag saknar det där andra. Det är därför jag aldrig gett upp Corvara. Hon avgudar mig. Jag är hennes ledare och mamma. Hon lyssnar, iaktar och henne kan jag liksom ta en promenad och gå och prata med för jag vet att hon är ”med mig” och blir glad av en 10 minuters promenad med MIG. Det blir inte Bambo. För honom skulle det kvitta. Corvara blir glad och det blev Lalle också.

Laissa älskar mig också, jag vet det.  Men Sanno, Bambo och Håkan är bara mer ”hästar”. Alltså oh det är så svårt att förklara, de är så enormt trevliga individer, de är personliga, underbara, keliga, gossiga, fantastiskt fina att rida… men..de är så med alla människor. De kan säkert bli helt underbara en-manshästar med någon, men det är inte samma känsla som med Lalle eller te x Corvara.

Just nu är jag enormt stressad eftersom jag måste sälja två-tre hästar. Jag älskar ALLA mina hästar, tro inget annat. Men det är bara Corvara som är hos mig som har DET som Lalle har. Laissa också, men jag har ju haft Corvara sen hon var 4 år och har en speciell relation med henne. Men hon är den jag tänker på, den jag längtar till. Och det är så sjukt för jag får sånt enormt dåligt samvete mot mina andra hästar bara för att jag tänker och känner så…. även om dom inte förstår hur mina tankar går så känns det som att jag per automatik inte ger dom allt, eftersom jag går omkring och är bitter/ledsen/sårad och inte har kommit över Lalle. Ingen häst i stallet kan jämföras med honom, de spelar inte i samma liga, förutom Corvara.

Och det jobbiga med Corvara är ju att hon är som hon är. Vet inte om det kommer går över eller ej. Men jag ger ALDRIG upp henne. Men paniken jag har över att jag vet att några ska säljas…det gör ONT i mig. Det gör ont att gå ner i stallet, jag känner mig nere och ledsen. Det stressar mig att jag inte kan bestämma, att jag måste sälja de som blir sålda. Tänk om det nu blir Laissa, som jag vet också har DET, min nya Lalle? För jag vet att hon kan bli det. Hon är Lalle fast ett sto och skimmel. Hon är så lik honom och påminner om honom så mycket. Och det är kanske därför jag tagit lite avstånd för henne också, för det är inte förens nu som jag kommit på det här. Jag kanske borde gå och prata med någon? Haha *nervöst skratt*.

Väldigt luddigt inlägg, men det blir nog er jag får prata med. Känner NÅGON igen sig? Hänger ni med, förstår ni vad jag menar? Det är sjukt svårt att försöka förklara känslan i ett kort inlägg såhär, men jag hoppas att det inte missförstås. Jag vill bara få ur mig detta, känns som att jag inte kan gå vidare från det här om jag inte pratar = skriver om det.

Jag har ju skrivit väldigt många olika saker och det är för att jag hela tiden velat och att det går upp och ner. Jag har försökt gjort ALLT för att inbilla mig och intala mig själv att Sanno är kopia av Lalle. Men det avslutas oftast med att jag är ledsen när jag ridit honom. För han är inte Lalle. Jag har intalat mig själv att Bambo är den bästa hästen för mig- han är ju den bästa i stallet, han är sjukt ståtlig, han har bäst resultat- självklart är han bäst för mig och den jag ska behålla? Men är verkligen ridsporten SÅ viktigt för mig? Är resultat och höga hinder viktigt för mig?

Svaret är väldigt enkelt. NEJ, det är inte viktigt för mig. Det betyder INGENTING. Det som betyder något för mig är all daglig stallvistelse, att kunna ha kul med sin häst varje dag, att vara ett team, att älska varandra. Jag känner just nu att jag inte har något som helst tävlingssug över huvud taget. Jag vill bara vara med mina hästar. Jag vill inte hoppa stora klasser. Jag vill mysa, pyssla i stallet, jobba med hästen från marken och träna.

Det tog ett tag att skriva detta inlägg. En stor klump i magen och tårar i ögonen. Det här inlägget betyder inte att jag fattat några hastiga beslut, att jag bestämt någonting utan det här är rena text direkt från mitt hjärta.

tack att ni lyssnade…kram Tyra

lalle11 lalle2 lalle1 lalle1

DSC3937 20130310-0946391 laldle1 l IMG_1532-1024x682 IMG_1415 la4 DSC_2025 lalle1 e11

[:]

  Allmänt

Sweden Bloppis

[:sv]Nu tutar vi igång med den minsta färg-kombinationen vi har, och det är SWE färgerna. Maila till [email protected] om du VERKLIGEN ska köpa. Betalning inom 1 dygn och frakt tillkommer på 50 kr.

Till salu:

Svarta Star Rider Go Sweden en strl 36 och en strl 42*. 600 kr.

Royal Star Rider Sweden Strl 38, finns tre stycken kvar. 600 kr

Sweden ländtäcke i bävernylon och fleece under, strl 145. 750 kr.

swe1

swe7  swe3  swe4[:]

Translate »