Allmänt

Sanningen bakom allt ni ser…

Hej här kommer lite tankar kl 23.55. Nu har jag vaknat och kan andas, det har inte gått så bra idag. Kanske inte ska skriva om sånt här, känslor mm så mycket här på hästbloggen men känner för att berätta lite… Jag tror ni alla vet att jag började med hästar för att jag small himla hårt i den berömda väggen. Flyttade till och med från Sthlm. Allt gick utför och det enda som gjorde att jag överlevde det helvete som var var hästarna. Utan dom hade jag nog aldrig klarat mig. Nu har jag varit väldigt sjuk i två år och det tar sig. Men det är för att jag kan undvika situationer som gör att jag slås ner.

Jag har laddat hela året för den här helgen. Allt skulle bli perfekt och rulla som på räls. Allt var planerat i minsta detalj för att jag annars inte kan hantera såna här situationer. Så blir det ju inte. Det börjar med att ALLT från Kina är försenat och vissa saker vet vi inte ens om vi kommer få. Och det är dom fina pannbanden som jag tror mest på och som jag längtat efter att få visa upp här. Bara en sån sak gör ju att musten går ur en- allt man jobbat för faller samman framför en. Och det är INGET vi kan påverka. Fabrikerna har haft veckor på sig att hålla ETT enda datum och så gör dom såhär… ae man blir så himla himla ledsen om jag ska vara ärlig. På detta så har jag inte sovit en enda blund inatt och är helt borta i huvudet…. på det så är det en ny arena, ingen har koll, alla är stressade och jag får alla samtal om saker som inte är som det ska samt är fel. Jag får alla samtal, måste ringa vidare, skicka tillbaka svar mm ja ni förstår.

Jag har bara försökt överleva dagen utan en hjärtattack. Ett tag brast allt och jag kunde inte hantera nånting, och så är det. Istället för att träffa Frida och Elina som jag längtat efter så måste jag vara på rummet och andas ur en påse och få upp en läkare hit. Jag var helt 100 på att jag skulle dö eller i bästa fall bara kunna få lämna Sthlm och åka hem. Men jag fick vätskeersättning och lugnande så nu har jag iallafall fått sova 4 timmar. Vaknade nu och ska äta lite för jag har inte kunnat äta nått. Sen ska jag sova igen och HOPPAS på att jag vaknar upp som en människa imorgon…

Så det finns verkligen en baksida bakom allt ni ser här. Ni har ju inte riktigt fått se en privat sida hos mig här eftersom jag har velat hålla denna blogg professionell och bara om häst. Så jag har ju skrivit av mig på andra bloggen eller i appen. . Och alla kanske inte läser den andra bloggen. Ni ser förmodligen en ganska stark driven tjej som vågar ta skit och stå upp för saker- ibland orkar jag det men egentligen är det så långt ifrån hur det är i verkligheten ska ni veta. Jag är stark, men det finns många situationer där jag är svagare än en 3-åring och det är i dessa situationer. Jag kommer nog aldrig nånsin bli bra, min hjärna kommer nog heller aldrig bli som förr, och jag har faktiskt en rätt jobbigt psykisk sjukdom som spär på och förstärker allt det här och det är inget jag som människa ens kan ro för eller påverka. Jag har den och får leva med den…

Jag är en expert på att få såna här saker att INTE synas när man väl ses. Det är nog därför det går bra också för mig, vet inte om det är positivt eller negativt. Jag är extremt duktig på att låtsas att allt är bra. Men jag ville vara ärlig här. Och jag vill samtidigt tacka er för er stöd. Till er som mailar nu och som står bakom mig i hemska debatter i forum mm. Tack, det har jag faktiskt behövt nu och är tacksam för det.

Tur att vi inte skulle setts idag hörrni för då hade jag börjat gråta vid varje kram till er. Så enormt känslig och nere på botten. Men jag ber till högre höjder om en natts sömn nu, det är allt jag begär. Nu är montern klar och blev fin även om den inte blev som jag tänkt mig så står den där och vi fick hjälp tillslut så det känns bra nu faktiskt. Men det är så jobbigt att man nästan måste falla av stolen för att komma dit…och att det är en sån bekostnad på min hälsa samt i detta fall mina vänner som jag skulle träffat och inte kunde träffa som exempel bara. Men det är så det är. Det är därför jag laddar i ett år för att kunna vara på dessa event.

Nu ser jag fram emot att sova och att träffa er imorgon! Jag längtar faktiskt efter det mest av allt. Jag vill se er- jag behöver se er, att ni finns där och är på riktigt. Jag ska krama er och ta bilder min min kamera så jag kan minnas denna dagen med kärlek istället för ångest ♥ Ursäkta att detta egentligen inte är ett rent häst-inlägg, men ville skriva det här, och ingen annanstans. Hoppas det är okej för er. Längtar efter er, snälla fyll mig med kärlek och energi denna helg för jag slogs ner rätt hårt hårt psykiskt efter allt som varit här. Hästarna är mitt allt och jag gör allt för dom, så allt som varit nu har varit tufft och tagit extra hårt på mig. Tack, och tack för att ni finns jag älskar er!

Det går inte en dag, inte en timma utan att jag tänker på dig, Lalle:( Ush vill bara gråta ihjäl mig. Har liksom försökt förtränga allt, inte skriva om det och försöka få det kännas som att det inte händer. Men det går inte att tränga undan. Det gör så fruktansvärt ont.

lalle2.

e2

 

Translate »