Mitt hopp och min gnista dog ihop med min vän…
Hej, jag kände inte riktigt att jag var klar med bloggningen idag.
Igår kväll efter jag gick hem från min syster så kom min vän Lisa över, för jag behövde verkligen ett stöd. Vi har inte setts på ett tag och de 2 timmarna innan hon skulle komma försökte jag komma på ALLA anledningar till att boka av. Kunde jag blivit akut sjuk? nej. Kanske jag brutit foten? (NEJ)- tänkte på allt jag kom på för att avboka, för när jag mår dåligt så VILL JAG BARA VARA SJÄLV! Något som dock är otroligt skönt, är att min vän vet exakt hur jag mår för hon har varit där själv. Och ibland är det så himla skönt att bara umgås med någon som vet om känslan. Hon vet också att hon inte ska fråga mig något. Hon vet att jag själv börjar prata om jag vill. Och faktum var att jag faktiskt mådde bättre när hon åkte härifrån. Jag kunde förklara allt för henne hur jag känner. Med mitt jobb, min familj, mina vänner osv. För hon förstår.
För det är det jobbigaste. Alla frågor. En fråga är som en stor motgång för mig när jag mår dåligt. Och den värsta frågan är “Varför mår du dåligt för?”….??? Likaså som jag är trött på frågan “Varför startade du din blogg?”…haha 
Skämt o sido. Jag vet faktiskt inte varför jag mår dåligt. Jag har INGEN ANING! Visst, jag vet om konkreta saker som rör om det i mitt liv. Jag älskar mitt jobb och stressar upp mig så att jag inte sover, jag har brutit med stora kärleken, jag vet inte var jag ska bo, företaget växer och jag känner att jag inte räcker till- men är det allt? Ska jag ha sådan vrålångest att jag inte känner för att leva- PGA AV DET?
Jag har tänkt och tänkt de senaste veckorna, oooooh vad jag har tänkt. Och jag har kommit fram till att jag har flytt från mina stora sorger. Jag har flytt och jobbat istället för att reda ut gamla saker som ligger och gror. Jag tror att mycket händer undermedvetet.
När Cajsa dog så dog en del av mig. En del av mig dog, och jag valde att aldrig prata om det. Det som dog i mig lever inte heller idag, efter 7 år. Det som dog i mig var mitt hopp och min gnista. Efter Cajsa dog så pratade jag aldrig om det. Jag sa till alla att jag inte ville ha några frågor om henne, och jag ville inte att någon skulle berätta någonting om vad som hände med gärningsmannan osv- ingen fick prata om henne. Sedan dog en annan viktig person som hade stor betydelse i min “ungdom” så de 2 som betydde mest lever inte idag. Det påverkar mig något oerhört.
Jag måste helt enkelt gå vidare. Jag måste reda upp det här. För delen av mig som försvann för 7 år sedan har påverkat mig mer än vad jag någonsin kunde tro. Jag vill berätta min “story” här för att jag tror att det finns fler människor där ute som går och bär på tunga sorger som påverkar undermedvetet. Man måste ta tag i det, älta, prata ut och reda ut det hela. Jag ska ta mig an det här. Men det kommer att ta tid, men bara att jag klurat ut det här gör att jag kanske kan gå vidare till nästa steg.
Kärlek till er alla ♥
Ps. Om ni vill skratta åt nånting mitt i detta jobbiga så kan ni kolla in den här videon, och min häst som är alldeles för ovan med höga benskydd. Haha skrattar ihjäl mig åt hans gångstil….:
96 Responses to “Mitt hopp och min gnista dog ihop med min vän…”
Leave a Reply
Tyra. Jag har aldrig lämnat en enda kommentar här innan, men nu känner jag att jag måste.
DU ÄR SÅ SJUKT BRA SOM SKRIVER OM DINA KÄNSLOR!
Det är det en bra förebild ska göra!
Fan, du förstår inte hur sjukt mycket jag känner igen mig i precis allt du skriver, alltifrån utbrändheten med jobb till att separera ifrån den man älskar av just den anledningen att man inte får varandra att må bra längre, hur mycket man än önskar och vill.
Jag blir stolt över dig på något vis, över att du vågar uttrycka dig, vågar må dåligt och vågar KÄNNA.
Det är då vi som läser bloggen ser att du är människa och det är det jag i varje fall tycker om med dig.
Med detta menar jag självklart inte att jag VILL att du ska må dåligt, absolut inte. Men du ska inte skämmas eller trycka ner dig själv ännu mer för att du inte mår bra just nu.
Och dom dagarna du mår piss, gråt gråt och gråt lite till, men när du får en bra dag, skriv ner allt du känner då. Inte i bloggen utan för dig själv. Skriv ner alla positiva tankar och försök håll kvar vid dom.
Det blev väldigt mycket ifrån mig nu men jag känner så starkt för dig i den situationen du är i nu för jag befinner mig i samma och jag var bara tvungen. Hoppas du hittar ditt sätt att hantera det på.<3
Jag är så dålig på att uttrycka mina känslor i ord,eller egentligen i huvud taget, men när jag läser din blogg så är det precis som du skriver från mig. Jag lovar dig Tyra (och ta detta till dig) just nu är du den som räddar mitt liv, på riktigt.
Hej Tyra <3
Jag får hopp och glädje av Jesus. Kolla in på min blogg om du kanske gillar min blogg som hyllar Jesus. Alla som upplevt Jesus på riktigt fått den tomheten som finns inuti kroppen fylld med Jesus kärlek. Och kolla mina bloggtips med gärna. Jesus älskar dig Tyra <3
Massa Kramar från Maria
oh den känslan…jag kände d för cirka 8 år sen…när mitt största kärlek dog..han lever idag men han dog för mig då…och jag kände samma känsla,när en stor del försvinner…det gör så ont i hjärtat…men det har hjäpt mig när jag började prata om det efter 3 år…jag upptäkte att han var otrogen…då dog han för mig..och då dog jag o allt omkring dog….vi finns här för dig ..och älskar dig verkligen
Hej Tyra! Jag vet vad du menar. Jag är där nu, skillnaden är bara att hela min insida dog. Jag miste mitt enda syskon, Malin, veckan innan jul. Hon åt mycket mediciner och nu har vi fått reda på vad som hände. Hon somnade bara in i soffan i sin lägenhet. Sjukt va? Att en 25 åring lägger sig på soffan och bara dör?
Jag ville bara säga att jag vet hur det är. Och jag pratar inte heller om Malin som du inte pratar om Cajsa. Börjar någon går jag gärna därifrån eller byter samtalsämne.
Kram på dig Tyra. Inatt drömde jah förresten att du provred min älsklings Aragon. Han är 172 cm och 5 år. Jag blev jätte ledsen
Hej Tyra!
Jag läser din blogg men har av någon anledning aldrig kommenterat något du skrivit, jag vet inte varför. Det här inlägget gick rakt in i hjärtat och jag började gråta när jag läste det, för att jag känner igen mig så mycket i det du skriver. Jag mår också dåligt, utan att veta varför och jag tar inte tag i saken för att göra det bättre. Någonting ligger och gror inom mig, som jag mår skit av, men jag vet inte hur jag ska göra för att hantera det. Det får ligga där tills jag vet hur jag ska göra. Jag är så tacksam och glad över att du delar med dig av såna här saker, det hjälper mig att höra att jag inte är ensam om att känna så här. Länge har jag nämligen gjort det. Tack.
<3
Hej Tyra!
Har tänkt skriva till dig här nu ett tag men ibland orkar jag inte när ja ser alla kommentarer. Jag har inte följt fin blogg särskilt länge utan bara kollat in nån gång men sen du skaffa Dario så kollar jag båda bloggarna varje dag
Anledningen tull att du är så trött tror jag beror på att du är en person som går in till saker i ting till 110% i då orkar inte kroppen sådana människor får otroligt mkt gjort startar nya företag Osv. Sån är inte jag Ibland önskar jag att jag var lite mer sån men ja kan typ bara gå in för saker til 90% och jag kommer därför aldrig bli så där framgångsrik som du är 
Jo det jag vill säga är att jag läste för ett tg sen att du var hos doktorn och fick mediciner utskrivna. Jag vet inte vad det var för något. Du har ju själv varit inne lite på att du kanske är bipolär alltså när man är väldigt upp eller neråtstämd. Jag har själv människor runt mig som har sen sjukdomen o det är inget konstigt med det. Tänkte bara att jag skulle tipsa dig att ev söka för det om du inte redan gjort de sÅ du kan få ordentlig medicin. Ja g är verkligen inte för läkemedel i vanliga fall men i det här fallet när jag set hur mkt bättre de mår när se får hjälp att hålla en jämn balans så ser jag det som väldigt positivt. Hoppas du inte tar illa upp för att jag skriver det här utan det var bara en tanke som slog mig att det kanske kunde hjälpa dig. / Maria
Hej Tyra! Tror det är första gången jag kommenterar men jag kände att det här ämnet var något jag måste få tycka lite i. Jag resonerar som Emelie. Jag har nämligen gått i terapi år efter år efter år och varje gång jag sökte hjälp så hade jag kommit på en ny sak som var orsaken till mitt dåliga mående. Först var det en depression sen var det pga min dåliga relation med mamma sedan hade jag en fobi osv osv. Jag trodde mig varje gång hittat kärnan till att jag mår dåligt. Till slut fick jag komma till en psykolog som sa att alla dom är sakerna jag tror är orsaken är saker som självklart format mig och mitt liv men orsaken till att man mår dåligt ligger i en själv. När någon dör tex kanske man utvecklar en strategi för att hantera detta som är funktionell just den tiden. Problemet kan vara att man behåller den stategin även när det gått en tid och då är strategin inte funktionell utan man blir frustrerad och mår dåligt av sitt beteende. Jag tror att du har beteendemönster som du använt genom kriser i livet som just den tiden varit funktionella men som idag gör dig frustrerad, ledsen och ångestfylld. Att bli bra från en sådan situation tror inte jag i första skedet handlar om att redan ut gamla problem utan att ändra om beteendemönster och byta strategier. Sedan när du känner dig trygg och mår bra igen kan det vara dags att prata om händelser i ditt liv. Man kan jämföra det med att bryta ett ben. Om du kommer in till sjukhuset för att du brutit benet måste inte läkaren veta vad som hänt dig för att göra dig hel. Men sedan när du lärt dig gå igen kan det vara bra att veta vilken mattkant du snubblade över för att inte hamna där igen.
Jag rekommenderar KBT och SSRI under en period. Där du bara jobbar med att ändra beteendemönster och tankemönster.
Jag vill inte att det här inlägget ska låta som jag vet och kan allt för jag är inte i din situation. Är ältande av gammalt det du känner du behöver ska du självklart göra det men av min erfarenhet så fungerar kroppen som jag beskrivit ovan.
Lycka till med allt och ta hand om dig!
Kramar
Hej Tyra, det jag reagerar på när jag läste detta var att du fortfarande känner att du måste hålla uppe känslan av att vara stark. Visst, vi är ju ett par stycken som läser din blogg, det är nog inte så lätt att vika ut sina känslor som du gör.
Det är starkt av dig, man måste bearbeta sin sorg. Jag har sedan barnsben blivit lärd att man ska le, vara glad, inte gråta och allt som kan klassas som jobbigt, det glömmer vi va?
Jag känner igen mig i den bakomliggande känslan här. Att du känner att du måste lägga in ett roligt inlägg i slutet av ett sorgligt stycke av ditt liv. Att du som människa nästan ursäktar dig. Det är kanske fel, men det är känslan jag fick, av den enkla anledningen att det är så jag gjort själv, för allt för lång tid.
Jag har ganska nyligen börjat må mycket bättre, mycket fortare. Jag har suttit där; “Men varför mår jag egentligen dåligt?? Jag har mina vänner, min familj, vad mer behöver jag? Jag har ingen ANING om varför..”
Det är inte så konstigt, om ens undermedvetna valt att trycka ner saker som har hänt, som haft en stor påverkan på ens livsriktning. Detta försvinner inte av sig själv, det ligger kvar och gror, undangömt i själens innersta.
Där ligger det kvar tills man har bestämt sig; “Idag ska jag välja att ta tag i mitt liv, i smärtan som förgör mig inifrån”.
Hur man väljer att göra detta är för alla olika, men jag kan varmt rekommendera det sätt jag vet om. Det är mindfulness, healing och att umgås med människor som får mig att må bra.
Min syster är av naturen en extremt påverkan i mitt liv. Hon har funnit den inre ro som är få förunnad, men som alla kan nå, med rätt syn på livet. Bara av att sitta i hennes närhet, så ser jag världen, verkligen SER den, utan att tänka, bara se och vara, nu.
Människor har en tendens att förkasta allt det jag nyss beskrev som “struntprat, fånerier och lurendrejeri”
Det är med smärta för dessa människor som man inser att det för dem skulle ta extra tid att nå denna inre ro. För om vi tänker på saken (jag tar mig själv som exempel);
Jag hade en längre tid mått mycket dåligt, det hela startade vid barnsben. Jag var mobbad i skolan fram till 6an, mina föräldrar genomgick en extremt slitande skilsmässa som nästan slet isär hela familjen, etc etc.
Allt detta formar den jag är i dag, det är viktigt att man inte gör allt för att glömma och skjuta bort, utan att inse, komma över och veta att detta är en del av mig, men i det förflutna, det behöver inte ta upp min livsenergi idag.
Nyligen började jag ta tag i allt detta, som jag envist i flera års tid skjutit ifrån mig. Det var svårt, det var smärtsamt, men det är inte den jag är idag, det är händelser som varit med och format mig.
När jag började bli mer intresserad av healing och mindfulness, speciellt en bok av Eckhart Tolle- Lev livet fullt ut, så började allt gå mot det bättre. Bara av att läsa boken, så kunde jag sluta läsa och automatiskt söka mig mot ett rofyllt sinne och se på närmaste del av natur jag hade nära mig.
Slutsatsen är alltså som följer; om man en längre tid mått så dåligt, för att sedan hitta en inre frid, en känsla av att allt löser sig och att man blir ett med naturen, något som vi alla är, bara det att få verkar ha hittat tillbaka? är inte då detta något vackert som borde prövas av fler, istället för att avfärdas som strunt? Om det nu är “luredrejeri och strunt”, vad spelar det för roll om det hjälper människor att hitta ett inre lugn och en glädje som gör att det förgågna blir till en del av mig som finns, men som inte styr vem jag är idag, hur jag mår? Bara en tanke.
Du är vacker, jag är vacker, vi är alla vackra och besitter en potential som bara kan beskrivas som fantastisk.
Kram F
hej tyra! jag känner igen det du skriver fast jag inte varit med om att en nära har gått bort så att säga, men jag bröt upp med min allra bästa kompis samtidigt som jag och min sambo som jag idag ser som min stora kärlek bröt upp. mer info till detta men kan säga att det påverkade mig mer än jag trott idag. det gör så ont att “förlora” sina närmsta på ett sett så man knappt vet vad man ska göra med sig själv. förhoppningsvis hittar man ut igen!
Nu tar min kurator roll över lite känner jag… Du är absolut en bit på vägen, som jag har förstått det så har du även panikångest ibland och det handlar ofta om undertryckta känslor som kommer fram när bägaren rinner över. Det kan vara små saker som knuffar en över gränsen, som att man inte vet var man ska bo. Hemmet är en plats där man ska känna sig trygg och där du har dina saker så det är en ganska stor bit som du behöver få på plats. Det gäller att ordna upp det man kan för att eliminera dom stress delarna. Samt att prata, prata och prata. Genom att prata sätter vi ord på våra tankar och man kan också få hjälp att reda upp röran. Tänk dock på att det är jättebra att prata med vänner men dom är inte professionella och kan därför inte hjälpa dig att komma vidare. En kurator kan vara bra för de hjälper till att sortera upp dina tankar och ger dig verktyg och råd kring vad du ska jobba med.
Jag har själv varit i den där sitsen och jag undrar ibland över vad det var som fick mig att krascha och att jag kraschade så hårt. Det jag kan komma på är en rad tidigare händelser som ledde till kraschen tillslut. Vägen tillbaka är lång, men det går, du kommer att hitta Tyra inom dig, den som du känner igen. Även om andra tycker att du verkar vara dig själv så kan jag tänka mig att du känner det som att en bit saknas och du kommer att hitta den biten.
Kram!
Hej Tyra,
Du är en stark person och du kommer klara av det , Jag har själv varit där och är påväg uppåt,
Det viktiga är att du låter dig vara dig själv och tänk positivt , gör saker som får dig att må bra . Va med vänner som får dig att må bra
Kram på dig
Känner igen mig i det du skriver, jag har också en tendens att inte ta tag i min sorg och istället försäka glömma den genom att göra annat. Men det kommer till en punkt när det inte går längre. Och då mår man inte alls bra och jag vet inte hur jag ska hitta min gnista igen. Men jag vet att både du och jag kommer göra det, det kommer dock ta sin tid <3
Kan ju även passa på att säga att när min mormor sog va jag 5 år. Hon va så sjukt mkt bättre än vem som helst i hela världen! Jag älskade henne mer än mina egna föräldrar till och med! Kan verkligen inte fatta att hon gick bort när jag va 5 jävla år! Usch! Trodde jag skulle få kunna se henne mer. När jag fick höra att hon gick bort så grät jag så jag inte kunde andas nästan…och de värsta av allt va när vi va på sjukhuset. Hon va helt borta nästan..de sista jag fick höra av henne va: Vilka fina byxor du har Ellen… :’) Och nu kommer de värsta… vi frågade dom på sjukhuset om hon skulle ha nån chans att överleva…och så kommer dom med de värsta svaret Nej. Så jag springer in i rummet där mormor va och kramar henne som jag aldrig har gjort, och sen ser jag hennes ögon bara slocknar och hur hon slutar andas…grät som fan och jag gråter fan nu när jag skriver det. Mormor påverkade mitt liv lixom, till o med efter då jag skolkade från skolan…sen va jag tvungen att komma på hennes begravning, de värsta jag gjort
Usch, “innan 2002 va lixom världen färgglad, nu är den bara svartvit “- Så sa jag framför henne innan hon dog :’(
Vad skönt att du har en sådan vän som faktiskt förstår det. Det är inte alltid lätt i sådana situavationer.
Först tänkte jag inte kommentera, eftersom flera andra har redan skrivit de jag tänkte skriva. Men kanske så “räknas” min kommentar för dig också. Så jag vill säga att jag gillar dig, (eller den “dig” som du visar upp i bloggen, såklart är det ju alltid en bit av sig själv som man bara håller för sig själv) och att du visar dig mänskig. Jag gillar det, att du visar hur mycket man än har så får man inte glömma bort sig själv. Kämpa vidare Tyra! Men glöm inte dig själv under tiden! U can do it!
Jag brukar aldrig, eller har nog aldrig, kommenterat på en blogg. Har liksom aldrig känt någon direkt anledning. Men jag blev bara så berörd av det du skriver och berättar om, dels detta inlägg men också ett videoinlägg du gjorde för ett tag sedan där du pratade om din vän Cajsa.
Jag var med om saker när jag var yngre som jag har lyckat tränga undan under så många år. Jag har aldrig känt mig återställd efter det. Vissa perioder är bra perioder men sen händer något som gör att jag går ner lika djupt igen. Det senaste året har de dåliga perioderna bara blivit fler och fler och nu känner jag inte längre att de går att kontrollera dom. Det går inte att tränga undan mer. Det går inte att ändra tankesättet, för det är inte det som är lösningen. Jag har insett att jag helt enkelt behöver känna allt som jag känner. Det behöver få komma ut och pratas sönder om, för att bearbeta. Även om det är otroligt jobbigt…
I ditt videoinlägg sa du bara någon kommentar om att du ibland trodde att du var schizofren, och jag förstår verkligen den känslan. Ibland kan jag inte sova för att jag tror att jag håller på att bli allvarligt psykiskt sjuk. Och den paniken är hemsk att känna. Tyvärr är den svår att förklara så att andra runt omkring ska förstå.
En sak som jag har märkt är att den känslan blir starkare desto mer jag tänker fram och tillbaka, alltså motsägelsefulla tankar. Ibland har jag världens insikt och förstår vad som har hänt mig och att det är okej att jag känner som jag gör, men när det blir för jobbigt börjar jag tänka att det var inte alls så farligt och jag kan må bra bara jag vill. Dom “positiva” tankarna har hjälpt mig tidigare, men inte längre och jag tror att det är för att man helt enkelt behöver känna vissa känslor och att man behöver tillåta sig själv att må dåligt… Jag tänker mig att det är en del av att bearbeta.
Jag vet inte vad jag vill ha sagt, men jag kände bara igen mig i en del av det du har skrivit och berättat… Många brukar försöka säga hur man kan tänka annorlunda, men jag bara känner instinktivt när du skriver att du kanske inte ska känna annorlunda. Du kanske behöver må dåligt… Prata med en psykolog (och att du då hittar en som du passar bra ihop med). Att prata om allt som har hänt dig som du tidigare har undvikit att prata om. Jag tror verkligen att det som inte bearbetas finns kvar inom dig och påverkar dig. Och jag tror att detta är helt naturligt. Det är inte konstigt att du mår dåligt efter det du har varit med om, men som du inte har bearbetat. Det är verkligen inte konstigt! Och jag tror snarare att det handlar om att du behöver bearbeta vad som hänt, än att du skulle vara bipolär eller behöva mediciner, som jag såg att någon skrivit om tidigare… Jag tror att i vissa fall, det här kanske inte alls stämmer för dig, men att medicin bara dämpar de känslor som man egentligen behöver känna och få ut.
Kram L
♥♥♥
Usch va hemskt de där med din vän Cajsa!;( lider verkligen med dig,men viktigt att du berättar och kan ta upp och prata med någon som är trygg och du litar på,även fast det är svårt. Du har ju mer eller mindre stängt inne de känslorna och det är viktigt för din skull att du kommer över det (även fast man aldrig kommer över det helt). Jag kände en tjej som blev mördad 2010 och än i dag tänker jag på det,fast jag inte umgicks med henne,men jag jobbar på det,att försöka att inte gräva ner mig i det för mycket. Men glöm aldrig att sörja och skriv gärna på bloggen när du känner att du vill prata om det eller bara skriva av dig. Det är ju din blogg och du får ju skriva precis vad du vill! Kram på dig<3
Tack på riktigt så mycket Tyra!! Det fick mig att öppna mina ögon, jag måst också börja bearbeta min sorg. Du är en så stark och ljuvlig person! Jag älskar att läsa din blogg varje dag!
Stoora kramar till dig! <3
Massor av kärlek och energi till dig! Se till att försöka äta ordentligt med kalorier, små kaloririka portioner om du inte har aptit. Kramar från Johanna
Förlåt, men vem är Cajsa? Hur dog hon?? :O
Förstår din ångest, man mår dåligt, man känner hopplöshet men man kan egentligen inte förklara varför. Man har ju inte fysiskt ont, man är frisk men känner sig samtidigt sjuk på något sätt.
Jag isolerar mig också när jag mår dåligt, vilket gör att jag mår dåligare, känner mig ensammast i världen. Fast det är mitt eget fel.
Har tänk många gånger: Ska det alltid vara såhär?? Ska jag aldrig må bra på riktigt?? Och det vet jag ju inte, därför får man fortsätta och försöka hitta det som gör en lycklig. Svaret liksom…
Men jag hittade ett citat häromdagen som jag tyckte passade på min inställning till livet ibland.
Passar kanske in på dig med?
“We have no right to ask when a sorrow comes, ‘Why did this happen to me?’ unless we ask the same question for every joy that comes our way.”
Ha det bäst! Kramar Emma
det räcker inte med att säga till Tyra att hon är vacker och bäst. det här är djupare saker som inte kan lösas genom lite ytliga komentarer. jag rekomenderar dig att söka profesionell hjälp, alltså kontakta en kurator, en pyskolog och få prata med någon som kan reda ut dina känslor och tankar. och inte bara en gång utan länge. Det går inte att jobba bort, festa bort , shoppa bort sina sorger för dom kommer bara grävas ner mer och mer…. tillslut sprängs hela själen. Känner igen ditt sättt att tänka från den tiden då jag fick en psykisk kollaps när jag var 17 jag gick hos en pyskiater…. idag har jag mött alla mian hjärnspöken fast det varit vädligt jobbigt :/
Hej fina Tyra. Jag ska inte säga att jag vet hur du mår, för det gör jag inte, men jag har också förlorat en väldigt nära vän. Han dog sommaren 2007, och jag mådde så fruktansvärt dåligt att jag aldrig trodde att jag skulle klara av att leva ett normalt liv igen. Det är så fruktansvärt läskigt när någon i ens egen ålder dör, man saknar inte bara ihjäl personen, man inser även att livet är skörare än vad man någonsin hade kunnat tro. Men efter tre års djup sorg klarade jag av att gå tillbaka mer och mer till den glada tjejen jag hade varit innan allt detta hände. Det jag vill säga med det här är att du inte ska vara rädd för att må dåligt, det är helt okej, och du kommer att klara dig igenom det och bli om möjligen ännu starkare. Jag lovar att man kan överleva allt. Kramar <3
Allt har här redan blivit sagt, jag kan endast instämma med föregående talare. Jag träffar människor som genomgår livskriser nästan dagligen. Jag vill bara framhålla vikten av att så tidigt som möjligt ta hjälp av professionell. Det är mycket möjligt att du redan har sådana kontakter, men om inte så vill jag bara belysa att det är viktigt att inte vara ensam för länge i något som är större än en själv.
Det enda jag kan säga är följande:
It will be ok in the end, and if it’s not ok, then it’s not the end.
Styrkekram till dig.
Tyra, jag är hemskt ledsen att du har behövt gå genom en så stor sorg som en närstående ung människas bortgång, vi är många som har gått genom liknande tragedier och kan vittna om att det är tungt.
Dock tror jag att allt annat som du “deppar över” i ditt liv har samband med din brist på mognad och oförmåga att tänka logiskt och rationellt på vilka konsekvenser dima handlingar får.
Jag vet inget om din bakgrund, men kan genom det jag läser om dig i bloggen och hur du resonerar om livet tänka mig att du har varit väldigt “curlad” under din uppväxt och sällan eller aldrig behövt ta något eget ansvar.
Du saknar helt utbildning, och verkar aldrig ha haft en tid i livet när du har behövt “tuffa till dig” och stå på egna ben.
Kanske är det därför du upplever saker och ting som de flesta andra människor kan hantera som väldigt väldigt påfrestande?
För så här är det Tyra: om man startar ett företag som man låter växa snabbare än man har kapacitet att klara av, blir yrkeslivet stressigt.
Och om man köper ett renoveringsprojekt ihop med en partner som man inte har ett jättestabilt förhållandet med, finns risken att man senare blir ensam i lägenheten och tvingas flytta.
Och om man impulsshoppar en häst för att man gillar hästar finns det risk att det blir knappt om tid och pengar för att man inte hinner eller har råd att hålla efter den.
Även ditt enorma lyxkonsumerande, som alla de mängder av kläder och skor som du tidigare har skrivit att du aldrig använder, tyder på ett “bortskämt” sätt att leva, helt utan “konsekvenstänk”.
Jag skriver det här i all välmening, inte för att vara elak utan för att jag länge har läst din blogg och irriterar mig på att du har ett så “lätt” liv men gör det så svårt för dig.
Du kanske skulle må bra av att titta på hur andra 25-åringar lever, och hur de hanterar sina karriärer, relationer m.m utan det drama du ständigt målar upp?
Du är så jävla stark! <3
Jag önskar att jag hade läst detta som 16-åring. Då var mitt humör berg och dal barna. Vissa dagar var allt så. jävla. bra! Andra dagar ville jag bara dö. Samtidigt fick jag dåligt samvete gentemot min familj vilket gjorde att jag ännu mer ville försvinna. Från att ha varit världens lyckligaste hästtjej utan några större bekymmer till en trasig själ som ingen förstod sig på… Som jag inte själv förstod mig på. Det som utlöste det hela tog mig många år att inse. Samtal med psykolog var det som till slut hjälpte. Idag är jag väl någerlunda “normal”. Jag är kräfta och det sägs att vi har ett väldigt känsligt humör. Men jag har bearbetat det som hände och försöker att inte tänka på det utan försöker istället använda det som en styrka i livet. “Tog jag mig igenom det så klarar jag detta också”
Jag hoppas att du kommer över dina sorger och lyckas bearbeta allt som hänt och som händer i ditt liv nu. Det tar tid, men jag vågar nästan lova dig att ljusare tider kommer. Och då kommer du förhoppningsvis kunna vända det negativa till en drivkrafter. Kram
Jag förlorade min mamma hastigt för 7 år sedan. hon var min bästa vän min andra hälft mitt allt, alla grannar kallade oss Gilmore girls på skämt. och allt jag planerade att göra i livet skulle jag göra med henne. men så blev det inte. Jag känner fortfarande att livet är en uppförsbacke. men känslan av backen ändras hela tiden. jag tror inte att jag någonsin kommer komma över hennes död och jag vill nog inte göra det heller. men jag tar vara på alla stunder då jag skrattar tills jag får ont i magen och kan verkligen njuta av hur vackert det är när tex körsbärsblommorna slår ut på ett helt annat vis än andra som inte upplevt en sån förlust kan. Ett citat jag hittade för några veckor sedan:
“You will lose someone you can’t live without, and your heart will be badly broken, and the bad news is that you never completely get over the loss of your beloved. But this is also the good news. They live forever in your broken heart that doesn’t seal back up. And you come through. It’s like having a broken leg that never heals perfectly—that still hurts when the weather gets cold, but you learn to dance with the limp.”
Tyra jag uppskattar så mycket att du berättar och delar med dig av dina tankar. Jag (17) har haft det jobbigt i flera år nu och i höstas kom det till en viss gräns att skolan då ville sjukskriva mig. Men jag blev rädd, jag blev så otroligt rädd för att behöva gå om 1:an på gymnasiet när jag är precis som du målmedveten, envis och en tjej med höga ambitioner. Ofta för höga. Allt började med att jag skadade mig för 3 år sedan och det har inte blivit bra än, fast att jaghar genomgått operationer, fått cortisonsprutor m.m. Men knäna vad bara en del utan sen börjar det priviata också att flacka. Saker hände inom familjen m.m. Efter jul började jag på KBT. Konjunktiv beteendeterapi och hade som mål att försöka reda ut allt som varit och försöka hitta mig själv. Klara av att prata om svårigheter utan att brista ut i gråt. Det vi gjorde mest på de mötena var att prata. Prata ut. Det var det jag behövde. Du kan prata med hur många vänner osm hellst och som finns där för dig, men det behövs ibland attkomma till någon helt utomstående som har utbildning i ämnet och kan läsa av saker utan att du ens öppnar munnen. Jag fick också försöka lista ut vem jag är. Jag vet inte än men vi kom fram till att en av mina “brister” är att jag ALLTID sätter andra framför mig själv, alltid prioriterar andra. Jag vet seriöst inte hur man tar hand om sig själv. Du skrev det här med att det är jobbigt att alla frågar ;Vad mår du dåligt över? Och det inte ens vet det själv. Jag känner igen mig i det för det är samma med mig. När folk frågar ; är det knäna? Så blir jag nästan arg. Nä knna försöker jag lära mig att leva med, de är bara en liten del av allt det här. Hon sa då min teraput att folk som inte har varit med om det som vi har/är, frågar “Vad är det?” och har mycket lättare att tackla ettsvar “Det är knäna, jag har ont i dem” Än att säga “Jag har ont i själen” De tänker då bara VA?! För det fattar inte just för att de själva inte har varit med om det.
Jag brukar inte kommentera bloggar, men just dina djupa inlägg känner jag mig så fruktansvärt lik i så jag måste.
Ta hand om dig, kram (L)
Det tyder i alla fall på viss mognad att du inte raderade min kommentar, kanske att den kan så ett frö hos dig som får dig att utvecklas och börja “act your age”?
Det är läskigt hur mycket jag känner igen mig i din situation och ditt mående. Det där med att febrilt komma på ursäkter minuten innan något planerat för att man bara mycket hellre isolerar sig inomhus i soffan och stänger känslorna inne dem också. Jag har inte varit med om något dödsfall sedan min morfar dog 2008 men för snart två år sedan kan man säga att hela mitt liv som jag vet det försvann. Jag hade den idylliskt perfekta barndomen med sammanhållning i familjen, villa, sommarstuga, fritidsbåt, utlandsresor osv. Jag hade allt jag någonsin hade önskat helt enkelt och dessutom hade jag det enkelt för mig i skolan. Tar strax studenten från en samhällslinje och första året hade jag MVG rakt igenom, pga. höga ambitioner och prestationskrav på mig själv.
Men helt plötsligt rycktes mattan under fötterna undan för mig, helt utan förvarning då mina föräldrar inte längre lyckades hålla kärleken vid liv efter 30 år och valde efter mycket om och men (drama) att gå skilda vägar. Trots att de fortfarande är bästa vänner som driver ett framgångsrikt företag ihop och får deras nya liv och matcha så bra de kan för oss barns skull så mår jag väldigt, väldigt dåligt. Jag gick direkt in i djup depression och ville inte leva längre. Pressen på mig själv blev för stor från skolperspektiv och jag sov och grät dagarna igenom i flera månader. Inte heller blev det bättre när båda mina föräldrar fort hittade nya partners efter bara några få månader, båda med flera barn och olika livssituationer. Det slutade med att jag totalt isolerade mig själv känslomässigt och socialt. Orkade inte. Orkade inte umgås med vänner, knappt ens med familjen. Orkade inte prata om känslor då det alltid ledde till rödgråtna ögon. Jag var 17 år när jag för första gången i livet gick in i väggen.
För snart ett år sedan insåg jag att det var dags att göra något åt min depression och började gå i terapi hos en som kör privat, inte någon med ett sterilt kontor och som säger att “nu är tiden slut tyvärr” när man är mitt i att uttrycka sina känslor. Terapin blev min räddning och livet började sakta vända. Men så innan förra julen fick jag en ny dipp och denna gång var jag på snudden att behöva få utskrivet antidepressiva. Som 18-åring.
Det var då jag bestämde mig för att kämpa ännu hårdare med mitt eget välmående och satsade ännu mer på terapi. Jag jobbade mig ur det värsta och slapp undan mediciner. Just nu befinner jag mig i något slags mellanstadie i livet där jag väntar på det att ta fart. Strax tar jag studenten och har en rolig sommar att se fram emot med mycket resor. Livet borde vara på topp. Men ändå får jag dagar ibland då jag vaknade upp med ångesten molande i magen dagarna i ända och tårarna brännandes bakom ögonlocken. Dagar då livet bara känns som en plåga. Det är därför jag känner igen mig så mycket i det du skriver ibland, och det känns så skönt att toppbloggare som du vågar uppmärksamma ett sådant mående, och inte bara skriva om när livet är på topp. Jag tror att det finns sååå många som mig och dig där ute, som mår bra av att se att de inte är ensamma om att må så. Den sortens bekräftelse är ibland nödvändig.
Åh, tack Tyra för att du är så öppen om ditt mående. Den molande ångesten i min mage är i varje fall lite mer stilla nu. Tack fina du!
You look beautiful
Hanna
http://www.riseandbloom.com
Fossil watch – Giveaway
Hej TYra! Jag tror att det är super bra när du skriver om hur du mår, de finns många som mår som dig. De känns skönt och läsa att man inte är ensam! Du är enormt stark och duktig, de kan man veta även om man inte känner dig utan bara följer dig på bloggen.
Önskar all lycka till dig, detta KOMMER du att klara av!
Kramar
hej tyra! har precis läst detta inlägg. och innan jag kom fram till delen då du skrev att du måste ta tag i dina sorger etc. så var det precis det jag tänkte på. jag tror att nu tillåter dina känslor dig att faktiskt bearbeta det du gått igenom.
jag har inte förlorat någon person nära mig direkt men jag precis som dig har gått igenom en massa skit men jag bara la det hela bakom mig hela tiden och kände att livet är för kort för att vara ledsen. det värsta jag visste var när folk tyckte synd om mig. så jag berättade aldrig om mina problem. jag var till och med hemlös ett tag och ingen av mina vänner visste om det. inte ens min pojkvän. som jag nu firar 5 år med nästa vecka. jag lyckades bli sviken av de viktigaste människorna i mitt liv. mina föräldrar. detta gjorde att jag inte litade på någon. mitt liv var nästan över tills någon räddade mig. otroligt tacksam över att ha denna människan vid min sida till denna dagen. vakna bredvid honom, se hans ansikte så fort jag öppnat mina ögon. men jag lät mig själv aldrig bli ledsen över detta. och bara såg det som historia. jag klarade mig hur bra som helst själv brukade jag alltid säga. min form av medicin var sömn. jag sov bort mina känslor. helt plötsligt en dag finns inte denna människa som räddat mig längre. vart var han? jag kunde ju inte leva utan honom? jag blev så rädd. detta gick ju inte ens att sova bort?!?! så jag flydde. tog mitt pick & pack och tog flyget till USA där jag bodde i 1 år. när jag kom dit trodde jag att allt skulle bli bra. jag kände mig glad? faktum var att jag dränkte mig själv med tequila shots stora som min näve. utan det var jag bitter och satt i min lägenhet, åt chips och tittade på realitysåpor. la på mig 10 kilo de tre första månaderna och kunde inte bry mig mindre. vem skulle jag va fin för liksom? plötsligt händer det. jag får ett mail av han dära prinsen, min hjälte, han jag skulle dö utan. han saknade mig, han ville jag skulle komma hem, han kunde inte le till större delen av dessa månader jag varit borta. men rädslan av att bo med mina föräldrar skrämde mig så jag stannade. men en dag sa det stop. jag bokade hem biljetten och två dagar senare släpper jag mitt bagage för att springa in mot hans armar. han grät! och jag grät. och vi kunde inte släppa varandra. det gick några månader och för en gång skull så kändes allt perfekt. som fan! min relation med mina föräldrar var relativt okej. min pojke var min pojke igen. jag jobbade för fullt och allt rullade på. men jag var ändå ledsen. varför kände jag mig ledsen? jag drack fortfarande mycket. jag ville festa hela tiden. gav aldrig min kropp tid att vila eller återhämta sig från jobbet. jag förstod inte varför jag var ledsen och jonatan visste inte vad han skulle göra men han föreslog att jag pratar med någon. jag slängde håret åt den kommentaren och sa jag behöver inte prata, det har jag aldrig gjort och kommer aldrig behöva. men jag blev desperat över att fixa min sorg. så jag bokade tid hos en kurator. och hon sa efter en massa samtal att när allt faktiskt lugnat ner sig och allt går bra så var det ett läge för mina känslor att faktiskt bearbeta de känslor jag så länge försökt förtränga. och jag förstod verkligen henne. jag var inte ledsen över något som just skett. utan jag grät oftast över den tiden. jag var så känslig. en sådan jobbig tolle som inte kunde ta ett skämt. det var för mycket som påminde mig om den tiden. men jag tog mig an den tiden jag behövde för att “läka” och jag Lovar dig tyra att jag har aldrig mått bättre. jag blir nu stolt över vad jag gått igenom och de jag kunnat åstakomma trots det. Låt dig själv vila. du verkar ha ett briljant gäng av tjejer som jobbar med dig. låt dem ta lite mer ansvar en kort tid. låt bloggen vila lite. vi kan vänta på dig tyra! vi vill dig inget annat än ditt välmående. jag vet inte vad som hänt med din kärlek. men är han värd det så får fanimej ta och kämpa livet ur dig. allt vi behöver är kärlek.
förlåt för uppsatsen haha, kram!
oh tyra.. så sant det där med undermedvetet….. jag förstår hur du känner. och det är sant, vi måste reda ut saker, och gå vidare. kärlek och styrka till dig <3
Skickar en kram, vet hur tufft det är att förlora någon nära. Man kan försöka lura huvudet att låssas som att allting är bra men kroppen minns. Förr eller senare säger kroppen ifrån. Otroligt starkt och bra av dig att våga berätta för är garanterat många av dina läsare inklusive migsjälv som känner igen sig av det du skriver.
Alla har vissa saker man mår dåligt över, saker som man trycker åt sidan och glömmer bort helt. Ibland behöver man komma iväg och känna frihet och veta vad man lever för. Om man förlorat något, känner att något känns fel i kroppen. Jag själv vet precis hur du har det, jag tror alla någon gång mår riktigt dåligt, vissa visar det och vissa gör inte det. Men ibland måste man sätta sig ner och ta tag i det dåliga & det är aldrig fel att skaffa hjälp. Så om man vänder sig till vänner eller väljer en annan väg.
Det bästa är att veta om det, och som alla andra skriver. Det är inte många som går ut med det.
Jag hoppas det löser sig, för du verkar vara en tuff tjej. Och njut av allt du har med dig i livet, dåligt som bra!
“I ögonblick efter ögonblick, sekund för sekund gör jag VALET mellan att vara offer eller skapare av min egen verklighet.” Detta fick mig att öppna mina ögon för min verklighet. Man gör sina egna val och därav bygger du ditt eget liv. Lycka kan vara ett val, man kan välja att vara lycklig varje dag, om man vill och tillåter sig själv det. Det är dina tankar Tyra, vad väljer du att tänka?
<3 att några av dina ord kan få mig totalt berörd. tack för att du är äkta och känner. nu ska du göra allt du kan för att lyssna på ditt hjärta och må bra. tycker redan att du är på god väg. och ditt ansikte utåt i företaget kanske kan minska på något vis, eller iaf begränsas, så att du får mer lugn och ro. eller iaf en bättre balans.
Efter att ha läst din blogg rätt länge och att jag är ganska insatt i psykiska sjukdomar, så undrar jag…Har du haft en tanke på att du kanske är manodepressiv? För ena stunden verkar du superlycklig och andra stunden verkar du så deprimerad. Och depressioner behöver inte alltid bero på något konkret som hänt. Utan du är bara väldigt nedstämd och vet inte riktigt exakt varför.
Jag menar inget illa och jag är själv manodepressiv. Tänkte bara att det kan vara bra att kolla upp.
Hoppas allt löser sig för dig <3
Du är värd allt gått! du är en så himla stor förebild för mig och så många fler. älskar att jag kan gå in på din blogg och läsa om sånna här saker för många andra bloggare är det ett sådant tabu och det ses nästan som “fult och skamfullt” om man ska visa att man inte mår toppen hela tiden alla dagar 24/7. Tusen tack för att du visar hur verkligheten av människan kan se ut!!
Min mammas kusins fru Alma är syster till Cajsa, träffade bara Cajsa få gånger men jag lider verkligen med dig, att förlora en nära vän, familjemedlem eller liknande kan inte vara lätt! Men du verkar vara en stark tjej med stora ambitioner!
Be strong girl! Du har så många bakom dig!