Okej, nu blandar jag upp ett jäkligt seriöst inlägg i min blogg. Jag har inte uppdaterat er om status hur jag mår- men som ni märker så mår jag otroligt mycket bättre, jag sover och jag tror att ridningen räddade mitt liv. Jag var väldigt nära på att gå in i väggen. Helvete började i April 2011. Det har inte tagit slut än, jag får mina återfall lite då och då, men i det stora hela så mår jag bra igen och kan sova. Det tog dock nästan över 7 månader för mig att bli “frisk”. Jag minns inte mina senaste 7 månader, jag har förlorat dom ur mitt liv. Hela 7 månader.

Jag har tidigare tyckt att alla som tar självmord är egoistiska och fega människor. Förlåt om detta “träffar” någon, men snälla läs klart. Jag har tyckt att det varit egoistiskt mot ens nära och kära. Jag har även sagt till alla att jag under min dåliga tid, kanske inte kände för leva längre vissa stunder, men att jag aldrig i mitt liv skulle ta självmord, hur dåligt jag än mådde. Det här är skitsvårt att prata om, och jag tror att detta kommer att chocka många. Ni har kunnat följa min resa över hur jävla dåligt jag mådde. Många hade nog svårt att förstå- jag försökte förfina allt i bloggen, men ni läser om en 10-del av mitt liv och nu vill jag tala om detta.

Ett tag ville jag inte leva mer. PÅ riktigt- jag ville dö. Jag orkade helt enkelt inte må så dåligt längre. Jag tänkte på att det skulle vara skönare att dö, jag tänkte på det flera gånger om dagen i många många veckor. Jag gjorde absolut inget och försökte inte ta livet av mig, men tankarna fanns där väldigt ofta. Jag tyckte synd om min omgivning/familj/pojkvän och vänner som fick “stå ut” med mig. Alla dessa up and downs, jag fick mig själv att inse att jag skulle göra dom en tjänst om jag inte levde längre. Den enda tanken som gick i mitt huvud var “JAG ORKAR INTE MÅ SÅHÄR DÅLIGT LÄNGRE”….Dom tankarna fanns hos mig, de tankar som säkert funnits i andras huvud som valde den “enkla vägen”. Jag kände samma sak som de människor som jag alltid tyckt varit väldigt egoistiska. Man är sjuk om man tänker så som jag gjorde.

Anledningen till att jag skiver detta inlägg är för att jag ofta får mail av tjejer som mår dåligt. Det är inte normalt med självmordstankar. Man är lite sjuk i huvudet om man har dom (tyvärr, men så ser jag på det). Det finns hjälp att få, jag lovar. Men gör något- för er egna skull. Jag vet hur ni känner, hur ni mår, hur ni tänker. Det sista jag ville var att skriva detta på min blogg, för jag vill inte visa mig svag. Och jag vill inte erkänna att jag var så pass sjuk och jag skämdes för mina tankar, så in i helvete. Men nu är det så, detta är verklighet. Ingen förstod, ingen förstår nog än idag. Det går väldigt fort. I mitt fall sov jag ju inte. Att gå utan sömn kan äta upp en människa. Jag sov inte på flera månader, och jag vet att många människor har det likadant. Det leder en in på såna här hemska tankar. Jag får lite magont i skrivandes stund, jag får gåshud över armarna för det är verklighet för mig. Jag är chockad över att jag ville lämna allt det underbara jag hade. Jag får gråt-ont i halsen, för jag kan inte förstå, jag kan bara inte förstå att jag var så sjuk.

Vill bara skriva att det finns hjälp att få. Sök upp din husläkare/vårdcentral i närheten först och främst. För min del så var sömnen det viktigaste för att bli av med dessa tankar. Även om inte piller är lösningen på något så var det en tillfällig lösning för min del. Sen finns det proffessionella människor som kan hjälpa dig, men det tar tid. Prata med dina nära och kära och berätta allvaret i det hela. Ni MÅSTE förklara att det är allvar, ni bara måste lova mig det?

Jag kom ur detta, jag vill att du också gör det. /Kram