Målinriktad

Jag behöver tips på vad jag kan tänka på när allt är såhär? Tidigare skrev jag om mål, vad jag ska göra om jag klarar detta. Nu vet jag! Om jag klarar det här så ska jag köpa mig min gård jag alltid velat ha. Jag vill ju bo på en gård och ha hästarna hos mig. Det ska bli sanning nu. Om jag kommer ur detta överlevande så ska jag uppfylla mina drömmar. När är rätt tid? Ja det finns nog ingen rätt tid för någonting, men detta får mig att kämpa. Jag kan inte vara ute, jag kan inte vara med mina hästar. Det gör så jävla ont. Jag SKA ha hästarna nära mig, så är det bara.

Jag ska hitta en gård under den här tiden. Det är det ENDA som sporrar mig just nu. Det finns inget annat. Jag skiter i om jag så måste flytta till Skåne- jag ska bo på min drömgård. Jag älskar ju att vara hemma, jag är hemma jämt och ständigt och jag vill ha mitt drömhem. När allt känns skit nu så tänker jag på hur det kan se ut om några månader. När tabletterna inte styr mitt liv. När jag inte är beroende av något. När jag inte behöver gå till sjukhuset var och varannan dag. När jag slipper oroa mig för att överleva. När jag kan tänka på något annat än hur många tabletter jag har, hur ont jag har eller hur dåligt jag mår.

Även hur tungt det än känns så vet jag att det här är sluttampen. Sluttampen på 4 år av smärta och helvete. Jag vet det. Nu ska jag orka, har jag gått så länge och mått så jävla så dåligt så ska jag klara av några månader. Jag har tidigare skrivit att jag varit på botten. Det har jag inte. Jag är på botten nu. Eller så var jag på botten och är under botten nu. Även om jag gråter mig igenom dagarna så har jag aldrig tänkt att ge upp denna gång. Eller denna gång, jag har aldrig tidigare gjort det på riktigt. Jag har aldrig bestämt mig innan.

Så- till er alla som är på botten just nu. KÄMPA! Man kan knappt vara lägre än botten… Se det här som det sista av allt skit du gått igenom. Oavsett vad man går igenom så krävs det inte mer än några månader för att göra det bättre eller komma igenom det- om man gör på rätt sätt. Nu är det skit, det är så jävla fint väder, folk lägger upp bilder hej vilt om hur bra de har det när de ligger i poolen, eller sitter på nån uteservering och dricker vin. Mmm jag vet, det gör inte saken bättre. Men tänk att det där kan vara du nästa år. Ta nu det här halvåret på dig att reparera dig själv. Sedan nästa halvår till att bygga upp dig själv. Sen jävla ska vi sitta där med största vinflaskan i poolen typ, nästa år! Jag lovar. Fortsätt Kämpa. Jag finns här och jag mår lika skit, jag vet vad ni går igenom.

Skriv gärna av er här om hur ni mår, alla ni som mår dåligt. Er andra antar jag att ni mår bra, okej? Ni som mår skit, skriv av er! Förklara varför ni mår skit och vad ni gör åt saken! Vi får försöka peppa varandra och ge varandra styrka. Jag läser alla kommentarer. Kram

 

 

Fängelse

Jag har aldrig mått så här dåligt i hela mitt liv. Fy fan, jag kan inte ens öppna datorn. Nu kan jag sitta upp och jag vill in och skriva av mig. Nu har det gått 6 dagar och jag har aldrig i mitt liv gått igenom så många känslor och saker på en och samma gång. Det gör ont i varenda liten cell i kroppen. Idag bröt jag ihop när jag skulle till sjukhuset kl 15. Jag vet inte ens vad jag ska skriva. Det är nog den första gången i mitt liv då det inte finns ord som jag kommer på. Inget ord räcker till för att förklara hur det känns just nu. Det enda jag kan göra är att sitta still framför ac:n. Jag kan inte åka till stallet och jag kan absolut inte vara ute över huvud taget pga värmen. Jag önskar inte detta för min värsta fiende ens. Ni som står i valet och kvalet för att äta starkare mediciner för er smärta- Gör det inte. Börja aldrig äta något starkare än det som säljs på apoteket.

Jag ser mitt liv passera i revy. Det känns som att jag håller på att dö och går igenom alla dåliga val jag gjort och saker jag kunde gjort annorlunda. Just nu så hatar jag livet över allt annat och vill bara att allt ska vara över. Jag vet inte ens om jag kommer överleva det här. Så känns det. Det är som att sitta i fängelse i sitt egna hem.

Fokusera på det väsentliga

När man gör något som är ett stor förändring i ens liv så gäller det att fokusera på det först och främst. Man behöver och kan inte klara allt som man vill på en och samma gång. Som för mig. Sen jag började nedtrappningen i torsdags så har jag svårt att sova. Det liksom kryper i hela kroppen, värst är benen. Det känns som att små myror kryper i benen och jag är klarvaken på nätterna eller ligger och vrider och vänder på mig hela tiden. Det har resulterat i att jag varit helt slut på dagarna. Och alla säger hela tiden “Men gud försök vara vaken för det är därför du inte sover på nätterna”.

Igår pratade jag med en person som jag aldrig träffat eller pratat med, en otroligt stark tjej som jag vill berätta mer om nån gång. Hon har gått igenom ett helvete och fick äta väldigt starka mediciner och slutade sen. Det är så skönt att ha någon som kan ge en tips, som har gjort allt, känner till allt. Jag berättade om detta och hon sa till mig att nu är det fokus på nedtrappning. Jag ska sluta med mina tabletter som är ett väldigt stort steg i mitt liv. Skit i sömnen nu, fokusera inte på den. Din kropp kommer behöva säga till när du ska sova, efter x antal timmar så somnar man till slut efter man varit vaken i dygn efter dygn. Och om man ligger och blundar i sängen så vilar kroppen ändå.

Vill jag sova på dagen så ska jag göra det. Jag får ta den sömn jag kan nu. Jag måste passa på. För i och med nedtrappningen så blir konsekvensen att jag inte kan sova. Och jag har nog aldrig läst om någon person som trappar ner som inte har svårt med sömnen. Så är det bara. Så nu får jag helt enkelt se dygnet som en utmaning. Prio 1 är att sluta med smärtstillande. För att ta sömntabletter nu känns INTE som ett alternativ. Jag vill inte bli beroende av något annat nu. Så det får vara 2,5 månader nu där allt kan hända. Alla mina nära o kära är med på det. Det kommer kanske ändras och bokas av saker för att jag kommer vara väldigt trött eller må skit. Men det har ju skett förr också, och nu är vi på rätt väg och då kommer det vara 2,5-3 tuffa månader och sen förhoppningsvis bättre för alla i min närhet :)

Vad jag vill säga med det här är att om du står inför ett stort val. Tänk på att det då kan bli konsekvenser. Och vad är det för konsekvenser? Är du villig att offra något annat eller skjuta på ett annat val inför ditt viktigaste val? Lyssna på ditt hjärta och vad DU vill mest av allt. Säg te x att vill gå ner i vikt. För det så måste du träna och äta bättre, ändra din livsstil. Och om du gör det så kanske du kommer bli helt slut på kvällarna och du kommer kanske inte orka träffa dina vänner som du gör varje dag på kvällarna innan du vänjer dig med din nya livsstil. Folk kommer kanske klaga och försöka peppa dig typ “Vi ska ju inte göra något jobbigt bla bla bla” eller “Det finns sallader på den restaurangen”.… Men det gäller att ta ett beslut och lyssna på vad DU VILL och vad du känner för just nu. Förstår inte dina vänner så är det inte dina vänner.

Man kan inte vara pigg, glad, snygg, vältränad, snäll, rolig, alert, kåt, gullig och allt på samma gång JÄMT. Det går bara inte. Vi stället ofta alltför stora krav på oss som vänner/flickvänner och det går inte. Ta en sak i taget tycker jag. Kram

Jag med duktiga Nellie Berntsson som är Sveriges coolaste 13-åring.

IMG_9332

SOS Dagboken

Sos betyder att det är viktigt. Nu är det viktigt för mig att skriva av mig. Så hej dagboken!Jag är så fruktansvärt frustrerad över saker. Att det ALLTID ska vara något. Saker som jag inte kan påverka. Jag är så trött på att ha så mycket ansvar under dessa månader nu när jag ska trappa ner. Jag har trots allt hästar som står i ett stall där allt ska funka. Jag vill inte ha dåligt samvete över dom och jag har plan A, B och C men jag vet bara inte vad jag ska välja. Oavsett vad så kommer jag göra någon arg, för att jag tänker på mig själv.

Jag ska ha mina hästar i hela mitt liv och har haft dom i flera år, men just nu så är det bara JAG och MIG. Det är jag faktiskt värd! Jag är värd att få vara egoistisk och tänka på MITT bästa för en gångs skull även om jag gör någon sur. Men fan vad svårt det är att acceptera att alla inte tänker och är som en själv. Jag tycker jag ibland blir behandlat väldigt orättvist, eller jag blir det i rätt många situationer. Ibland undrar jag om jag gör något fel, men enligt alla jag känner så har jag bara extrem otur. Det är så tröttsamt att hela tiden ha otur, jag orkar liksom inte. Sen blir jag lurad också, typ hela tiden.

De senaste tre åren så har jag blivit så lurad. På pengar och på tillit och respekt. Jag är naiv och alldeles för snäll. Jag är för snäll då jag absolut inte vill tro att någon utnyttjar mig eller säljer något till mig och får det att framstå som jättebra så jag ska gå på det. Eller erbjuder tjänster som ska kosta si eller så och så blir det inte så. Alla stora köp jag gjort eller tjänster jag betalar för visar sig bli dyrare för varje dag som går typ. Nej jag är så trött på det! Och det värsta är att det också ha varit människor som jag har litat på :(

Från och nu så är det JAG som bestämmer vad jag vill, vad jag ska och vad jag kommer att göra. Jag har låtit folk styra allt för länge och jag är för snäll för att säga ifrån eller säga till. Nu skiter jag i allt, jag skiter i om det kommer bli tjafs för jag måste våga tycka att jag är värd det bästa. Och det måste du också! Går du och irriterar dig på något precis som jag gör- Se till att ändra situationen! Saker och ting ändras, och det kan ändras jävligt fort. Och det måste alla runt omkring dig acceptera. Precis som att folk måste acceptera att jag inte är mig själv nu och går igenom en kris. Saker och ting förändras, så är det bara.

_DSC4091

Min nedtrappningsplan

Såhär kommer min nedtrappningsplan att ut. Den här veckan kommer jag äta 500 mg. Nästa måndag minskas det med 50 mg. Och så kommer det hålla på tills jag är fri från detta. Så varje vecka minskas med 50 mg. Går det åt helvete så kan jag få en extra vecka på samma dos, men jag får aldrig höja dosen. Och nu kommer det mest underbara och bästa av alla.

Min underbara fantastiska närvård har ordnat så att jag får komma till dom VARJE dag kl 15.00. Då är det en tid avsatt för mig i 30 minuter, där jag får prata med dom om jag vill och behöver professionellt stöd. Där hämtar jag mina tabletter på plats för näst kommande dygn. Så jag kommer aldrig mer ha fler tabletter än de jag får där. Och det ligger nära där jag bor, så jag kan ha som mål att ta en promenad dit och hem. Det tar säkert ändå 40 min fram och tillbaka och det är en bra pw. Då kan jag lyssna på min systers deckarpodd under tiden :)

Så jag kommer få stöd VARJE dag från dom, hur bra är inte detta? Jag är så glad över mina läkare som hjälper mig och som har styrt upp det här. För evigt tacksam. Jag känner mig så livsglad, jag är så motiverad! Får många frågor om jag gör det här för Cim och bla bla bla. Jag gör ju SJÄLVKLART det här för min egna skull, men det är tack vare honom jag gör det NU och tog tag i det. Jag vill inte bli tillsammans med honom igen, inte nu iallafall och sen får man se. Jag vill bara vara själv nu och stå på egna ben.

Så vecka 30 äter jag 500 mg. Vecka 31 äter jag 450 mg. Vecka 32 400 mg. Vecka 33 350 mg. Vecka 34 300 mg. Vecka 35 250 mg. Vecka 36 200 mg. Vecka 37 150 mg. Vecka 38 100 mg. Vecka 39 50 mg. Vecka 40- Tabletterfri från tramadol. Men, jag tror att jag eventuellt kommer behöva någon extra vecka ibland. Nu är det ju tufft när jag gör ett sånt stort hopp. Även om jag inte åt 1000 mg länge så har jag hög tolerans och den vänjer sig snabbt. Men jag vill så gärna, jag vill bli av med det!

Vecka 40 är i slutet av September. Jag ska ha VÄRLDENS största fest när jag är fri kan jag meddela! Ska fan abonnera en nattklubb och ha förfest och bjuda ALLA mina vänner! Och köpa in typ… 100 flaskor vin! Jag ska fira, jag ska ut och FIRA detta! Har ju inte druckit eller varit ute på många år. Jag minns inte ens sist. Kanske nån gång, men inte varit full eller nått. Längtar nästan tills jag får dricka alkohol utan att vara rädd för att dö. Att dricka vin på en uteservering och sedan kanske gå ut. Åh!

Jag har svårt att sätta upp små belöningar för mig själv som jag tycker är bra att göra annars. Men eftersom jag har allting och alltid har kunnat köpa allting så är såna saker inte värt något för mig. Men att te x bjuda alla sina vänner och familj på en stor fest betyder så mycket mer för mig ♥ Jag tror att jag kommer ändras så mycket som människa när jag blir av med beroendet och jag tror att min liv kommer att ta en ny vändning! Jag kommer komma ur detta starkare än någonsin!

When I get up… I will be stronger then ever.

_DSC8328

Status dessa dagar + bilder

Hej! Imorgon kommer ni få ta del av min nedtrappningsplan. Alla ni som skriver att det aldrig kommer gå på 2,5 månader, att jag kommer misslyckas osv- TACK! Ni sporrar mig ännu mer! Till alla andra- Ni är dom som sporrar mig mest dock, jag vill inte svika en enda person nu! Jag ska klara det!

Det kanske är konstigt att dela med sig av allt detta på en blogg. Men jag lovar, hade jag velat så hade jag kunnat blogga om andra saker som gav massor av uppmärksamhet. Hur många miljoner jag omsatt genom tiderna, om Style by Tyra eller alla coola modelljobb jag gjort utomlands. Eller varför inte om alla webbprogram som slagit svenskt rekord i tittare? Jag har en karriär som är grym och som jag lätt skulle kunna glida vidare på här, men jag väljer att skriva om hur jag påverkades av den istället. Nu är jag här. Livet går i olika skeden och för att jag ska komma tillbaka och hamna på topp och göra riktigt bra grejer så behöver jag komma över det här.

Som sagt. Nedtrappningsschemat får ni imorgon. Men jag kan säga såhär. Eftersom jag har ätit så pass hög dos- 1000 mg tramadol om dagen så vägrar läkare och alla göra en nedtrappning därifrån. Så jag kommer börja på 500 mg om dagen vilket också är mycket. Därmed kommer det minskas med 50 mg per vecka. Valde en vecka istället för två veckor.

Det svåraste nu är att gå från 1000 mg till 500 mg. Började i torsdags morse och har gjort det nu i fyra dagar sammanlagt. Fy fan, jag har ätit några fler på lördagen. Vill knappt erkänna med JA nu gjorde jag det och jag MÅSTE erkänna här för annars känns det som att jag ljuger och förfinar. Men det var ett HELVETE att halvera all den höga dosen. Men det var EN enda dag. Av 4, det tycker jag är bra! Och imorgon lämnas ALLA tabletter till sjukhuset så jag kommer inte ha en enda extratablett här hemma så det kommer inte att gå att äta fler. Det var ju därför jag åt fler, för att jag hade tabletter… Jag fick till och med börja på måndag men jag valde att sätta igång direkt i torsdags.

Har knappt sovit något, bara legat och svettats och vridit och vänt på mig. Somnat till lite på mornarna och vaknar då av att ha sån sjuuukt huvudvärk och ont i kroppen. Men eftersom jag varit så jävla förberedd på ett helvete så har det faktiskt gått oväntat bra än så länge. För nu är det tufft med den halverade dosen. Tror det kommer bli lättare sen. För mig handlar det att hela tiden sysselsätta mig nu.

Och det är just den enda POSITIVA saken med den här skiten. Nämligen att jag gör saker! Innan kunde jag ligga inne i flera dagar och knappt röra mig från soffan. Jag orkade ingenting och inget kändes betydligt. Nu har jag liksom stallet helt själv, så jag måste upp på morgonen och fixa stallet, släppa ut hästar, mocka, rida, ta in hästar, fixa all deras mat. Och bara det tar X antal timmar. Sen här Frida varit här hela helgen och vi har gjort massor av saker. Är så glad för min bästa vän! Hon betyder allt och henne och det är skönt att ha en vän som man vågar misslyckas och skämmas för… för bakom allt jag gör så gör det väldigt ont just nu. Både psykiskt och fysiskt. Men som sagt, det är bra nu att göra saker. Dock kommer jag få se ut som ett jävla perke (hittade just på det ordet haha) för att sminka sig skulle ALDRIG gå. Jag skakar, skulle aldrig få på mig mascara. Men värst är svettningarna. Skulle jag försöka sminka mig så skulle hela mitt hår vara blött efter 5 minuter av svett. Det är sant. Äckligt va? Bara att gå till bilen fram och tillbaka så blir mitt linne helt blött. Det är inte äckel-svett som luktar utan liksom bara svett. Det är nog det jobbigaste faktiskt.

Jag och Frida:

IMG_9745

Lite dans på det, haha. Man blir typ galen. Jag ballar ur nästan varje timma och gör nått galet…

  IMG_9731

Ja, inga ord…

 

IMG_9686 

IMG_9665

Fika ute i solen (jag i skuggan) haha…

IMG_9290

Mina fina muggar från Pip:

IMG_9291

Kotten har såklart varit med överallt, lika glad som vanligt :)

IMG_9298

Även lilla Mimmi <3

IMG_9269

Och Findus :)

IMG_9421

Vi har varit i stallet :)

IMG_9304

Ridit ut barbacka för att bada med hästara…

IMG_9321

….som gick sådär…

IMG_9362 IMG_9334

Kotten har motionssimmat i poolen:  IMG_9462 IMG_9466 IMG_9489 IMG_9517

Min lilla säl <3

IMG_9526

Lilla Mimmi ger “hundögon” ett nytt namn, haha. Hon fick dock bara doppa tassarna i poolen :)

¨IMG_9444

IMG_9552

IMG_9538

Haha alltså Kotten… Är han inte sjuuukt lik de små rymdvarelserna i Men in Black=== De små som springer omkroing på deras kontor? hahaha

IMG_9544  IMG_9533

Och då ska vi inte tala om dessa bilder, alltså jag dör! Som ni vet så älskar Findus vatten! Så när det var hans tur att bada så bara lägger han sig i vattnet typ och flyter på rygg. Han gjorde inget motstånd, såhär såg han ut hela tiden, hahaha:

IMG_9578

…med tungan utanför…<3

IMG_9573

Lilla Mimmi:

IMG_9610

IMG_9655

Efter badet blev det självklart lek:

IMG_9618

Findus typ njuter:

IMG_9628

Älskar dom här över allt annat. Vad hade jag gjort utan dom?

IMG_9631

 

Jag har en plan!

Hej! Jag är tillbaka med en plan. Och en stor livsförändring som ni kommer få följa här. Jag kommer ändra om min blogg en hel del och o början av Augusti kommer en stor nyhet som rör mig blogg och lite annat. Nu var det en vecka sedan jag bloggade, jag har fått gå igenom det värsta jag gjort på länge, men idag äntligen vill jag blogga och berätta det här! Sedan kommer det inte bli som förr. Jag kommer skriva dagbok här, så får vi se hur det blir sen.

Nu får jag min SISTA chans att bli ren. Det är nu eller aldrig. Och för FÖRSTA gången i mitt liv kan jag meddela att jag VILL bli ren! Det är inga kanske, eller att jag borde- Jag vill. Och jag ska. Hur kom det här sig då?

Jag var på Falsterbo och mådde skit. Gjorde slut med Cim som ni vet. Sedan två dagar senare när jag blivit normal igen ångrade jag såklart allting. Men då ville inte han. Han ville inte ha tillbaka mig. Det var lite “bli ren så kan vi prata om vår framtid”. Först så var jag galen, visste inte var jag skulle ta vägen, stängde in mig själv och var ledsen och knäckt. Och arg. Hur fan kunde han göra så? Hur fan kan han lämna mig nu när han lovat att stå bakom mig i allt det här nu när jag ändå skulle trappat ner. Idag, när det finns en plan så förstår jag honom. Jag har min familj, de kan inte lämna mig. Mina kompisar finns där alltid. Är det någon som kan lämna mig för mitt missbruk så är det min pojkvän. Men det krävs att han är stark, för jag vet att Cim var väldigt kär i mig. (Och jag i honom). Han måste vara sjukt stark att faktiskt kunna säga nej till mig för att det ska ske en förändring. Och idag så vill jag också säga att jag förstår honom. Man kvävs över att vara tillsammans med någon som har ett beroende. Man är nummer två hela tiden. Man får ta att det går upp och ner hela tiden, och allt ändras fort. Det är förjävligt att leva med någon som har ett missbruk!

När jag inte fick tillbaka Cim så tappade jag allt i några dagar. Jag bröts ner totalt. Jag åt mer tabletter än någonsin. Jag var uppe i 1000 mg om dagen i tramadol. När man äter över 400 mg så finns det risk att man kan få andningskramp och epilepsi-attacker och dö. Jag åt mer än den dubbla dosen vilket är livsfarligt och det finns väldigt många dödsfall av den typen av “överdos” kan man säga. Men jag brydde mig inte. Händer det så händer det. Varje natt tänkte jag på om jag skulle vakna dagen efter. Och vem som isåfall skulle hitta mig…och hur lång tid det skulle ta… Jag hoppas på att jag skulle vakna, men var ändå beredd på att det kanske inte skulle hända. Jag struntade i det, jag var inte rädd.

Jag kan helt ärligt inte förstå att det skulle gå så långt eller ta sån lång tid för mig att komma till insikt. Men när bland det finaste man har lämnar en, då börjar man inse att det är dags för ett val- livet eller tabletterna. Jag har inte varit mig själv på enormt länge, det är inte rättvist mot den jag är tillsammans med. Jag mår ALLTID dåligt. Jag kan inte ens reda ut vad som är beroendet, utmattningen eller bipolära… Men jag tror att 90% av det är missbruket, utan tvekan. När jag blir av med det så kommer jag bli mig själv- den pigga glada energifyllda roliga människan som jag vet att jag är.

Tabletter och knark gör en till en annan människa. Men träffar man en pojkvän så spelar det ingen roll om man säger att det är tabletternas fel. Som Cim, han har väl fått se en del ljusglimtar av mig, men mestadels är det dåligt. Jag orkar ingenting, jag är så utmattad. Nu har jag något att kämpa för, det hade jag inte innan. Det kändes inte så. Jag var en död människa i en levande kropp, så kan man säga. Och det är inte kul att vara omkring en sån person. Det skulle nog ingen vilja.

Jag har fått en plan som jag börjat följa redan idag. I framtiden kommer jag skriva en dagbok här på bloggen. För första gången kan alla som tror att man tjänar pengar “bara för att” skriva dagbok på nätet få det bekräftat, haha. Nej, men ingen press med outfits och liknande- det kommer sen OM jag känner och vill. Jag kommer nog mer skriva av mig, hur det går. Det första jag sa till mina vänner var att jag kommer skriva dagbok och låta alla följa den här nedtrappningen för att jag säkert kommer att hjälpa andra. Då fick jag nästan en smäll. “Du ska ALLTID hjälpa andra, fan Tyra nu får du skärpa dig gör det för dig själv!!!”, det var det jag fick höra. MEN, jag har bloggat i 10 år. Får jag inte skriva av mig så går jag under, det är det som gör att jag kan fortsätta med det här, det peppar och motiverar mig ännu mer. Sen är det bara ett plus i kanten om många med beroende hänger på och kämpar med mig och gör det här med mig.

Jag har postat hur många inlägg som helst i utkast här under tiden, just för att jag måste få ur mig allting. På måndag kommer allting dra igång på bloggen, så då kommer jag posta ett inlägg EXAKT med hur nedtrappningen kommer att se ut, och hur det kommer att gå till. Alla detaljer. Jag kommer inte lämna något utanför.

Jag har varit så förbannad och förtvivlad sedan Cim och jag gjorde slut. Jag har gråtit, skrikit och varit så arg! Men mest knäckt. Jag bröts ner totalt av det. Och det var det jag behövde för att kunna ställa mig upp igen. Innan har jag legat där nära botten, men inte brutits ner totalt- då kunde jag ju bara äta mer tabletter utan att någon märkte…När man bruts ner totalt så har man ett val. Dö eller leva. Lite så är det. Cim har varit stenhård och jag har varit så arg och naiv. Men, idag 1,5 vecka senare så har liksom “vanliga jag” trätt fram och jag har fått mig jordens tankeställare. Idag tackar jag honom. Av hela mitt hjärta så gör jag det. Jag kommer alltid vara evigt tacksam och jag kommer att älska honom hela livet för det, som hans flickvän eller vän- det spelar ingen roll- för det är bara tack vare honom jag gör det här. Jag har inte haft någon motivation innan. Nu har jag det. Jag vill bli helt ren. Jag vill ha ett normalt liv.

Nu är det 2,5 månad kvar innan jag blir tablettfri, och det kommer vara en jävla kamp som kommer vara min svåraste och ondaste resa nånsin. När jag skriver så låter det som att allt är klart. Men för mig är det så. Jag VILL det här mer än någonsin och det gör att jag har vunnit över tabletterna. Jag gråter nästan av lycka när jag skriver det här ska ni veta ♥

a1

Min Kotte och nya lilla tillskottet- Mimmi som ger mig energi, rutiner och livsglädje ♥

a2

 

 

Jag kommer sluta blogga

life-hack-quote-its-hard-to-stay

Ingenting går som jag vill just nu. Jag vet inte om jag vill fortsätta att blogga. Just nu är det varken kul för er eller för mig, allt är bara tråkigt och ledsamt och jag är i en stor svacka. Jag äter fel medicin för min sjukdom och jag äter mkt tabletter för att klara av min vardag och för att komma upp på morgonen. Jag äter lugnande för att komma ner i varv på kvällarna. Mitt i allt så har jag stuckit mig på taggen på rosen och gjort slut med min kille. Allt är upp o ner-vänt och jag vet inte hur jag ska komma upp från denna djupa grop.

Jag måste få hjälp. Och det är illa kvickt. Jag är verkligen inte kapabel till att göra det bästa för mig själv eller att hjälpa mig själv. Jag hoppas en ängel kommer ner från ovan och hjälper mig att berätta vad jag ska göra eller hur det här ska gå till. För jag kan inte tänka klart. Jag orkar inte mer. Tills dess så kan jag tyvärr inte blogga här längre. Jag tar en paus och bestämmer hur jag ska göra, och om jag ens kommer att fortsätta att blogga. Jag behöver inte göra det för pengarna längre ens, och om det inte ger mig eller er något så är det ingen idé. Jag känner mig så himla nere och jag hatar att jag får motgångar på mig hela tiden, man tappar allt till slut. Just nu finns det ingen gnista, ingen styrka, ingen vilja och inget engagemang från min sida.

Jag är ledsen om ni känner att jag sviker er, men jag vet att ni förstår. Eller jag hoppas att ni kommer tillbaka om jag börjar blogga igen. För jag kommer inte tillbaka till den här bloggen utan att ha en klar och tydlig plan på hur jag ska bli “frisk”, tablett-fri och hur jag ska kunna njuta av livet och må bättre. Och jag hoppas det sker så fort som möjligt.

Men jag vet att ni förstår, och det älskar jag er för ♥

_DSC6480

Life-is-Hard-Quotes-9-300x300

tumblr_mhpl6lrAXv1qcr12jo1_500

tyraojoe_webb

lalle2

 

tyraliten

da

kram2

 

 

Fredag 11 Juli 2014

Hej! Jag känner mig SÅ stressad och ledsen! Annica har krockat, hon blev påkörd. Som TUR ÄR så blev ingen skadad och det är huvudsaken. Dock så spände hon sig väldigt hårt så hon har lite ont i rygg och nacke. Men när hon kommer hem ska hon gå till läkare. Man ska inte vara materiell i såna här situationer, men min nya bil förstördes också…. Bromsarna är det fel på och några slangar gick av så det tydligen kommer in varm och kall luft i motorn + att alla varningslampor i bilen lyser, enligt den är allt trasigt och bör kontrolleras… OH DET ABSOLUT SISTA MAN BEHÖVER NU!

Det är så sjukt hur snabbt något kan gå. Och speciellt när man inte kan påverka det själv. Jag är så rädd för trafiken, tycker det är så läskigt. Ska börja köra mer försiktigt nu för tiden för jag är lite känd som en galning när jag kör. Jag gillar ju snabba bilar och att köra fort, men det är inte värt någonting. Så ni också- kör försiktigt och kolla alltid en extra gång och glöm inte döda vinkeln.

Annica blev påkörd av två unga tjejer som precis hade hämtat ut en hyrbil och skulle hit och ha en rolig helg i Falsterbo. De hade tyvärr valt den dyra självrisken eftersom det “aldrig händer nått” så deras självrisk var på 7500 kr.. Stackars dom. Men men, så är det. Som tur är så har jag en bra försäkring och kan få en hyrbil så jag kan ta mig hem till bröllopet jag ska på i helgen. Dessvärre är det mesta stängt idag men nu är bilen på verkstaden iallafall. Ska göra allt jag kan, men känns så typiskt mitt liv. Allt händer och allt går ut över allt, jag är knappt chockad längre.

Aja, annars jag har inte gjort något idag, jag kommer ju inte direkt ingenstans. Eller jag skulle kanske kunna be någon hämta mig men jag mår inte särskilt bra ändå så jag är hemma helt själv i huset jag hyr och det är så skönt. Kan ju inte vara ute heller pga värmen. Igår var jag så duktig och sålde Star Rider hela dagen, hade två möten och en intervju. Men det är mycket som hänt de senaste dagarna och jao, jag tror ni fattat att jag inte mår så bra. Men jag är tacksam för alla som orkar bry sig. Ni är bäst, ni betyder allt för mig och jag älskar er. Just nu är allt tungt, vet inte hur jag ska ta mig ur det och jag ORKAR INTE! Vill bara lägga mig ner på golvet och dö. Typ. Så känns det och jag skiter i om det låter fel. Det känns så just nu! 

Min fina Findus på trappan, de brukar alltid sitta där och spana ut över ägorna :)

trapp

MINA VIDEOS